Om septembersol, adventspynt och Bjäsäter

Och visst, självklart är det så, jag tänker tillbaka, tillbaka till den tiden jag alltid återvänder till. Som vore min själ sammankopplad med den tiden, med de platserna och med den jag var då på ett sätt som kan kännas som telepati ibland, som ger mig ångest ibland men oftast stärker den tiden mig. Jag tycker om att resa tillbaka dit. Det kommer jag fortsätta göra i hela mitt liv. Inget kan ta den tiden ifrån mig och jag är helt övertygad att om jag en dag blir senil, går i barndom, kommer jag springa omkring på gatorna där, klättra i träden, som jag sprang och klättrade då. Korpberget, Wastes hage, dungen, Mariakällan och Galtbrovägen är för alltid starkt sammankopplade med den där lille blåögde lintotten jag en gång var. Förresten vet jag inte om han är så avlägsen. Jag tror att han fortfarande bor kvar i mig, jag hoppas det.

Men till skillnad från förut längtar jag inte tillbaka. Jag har ett bra liv, jag är en harmonisk man. Vem hade trott? Nu ser jag bara tillbaka lyckligt nostalgisk i tacksamhet över den barndom jag fick.

Just idag vänder jag även tillbaka till en dag i september i år. Jag stod i Bjäsäter tillsammans med min släkting Klas. För dig som inte är bekant med miljön ligger denna lilla by i ett öppet landskap mitt inne i skogen. Byn där min morfar föddes. Byn han på ålderns höst skrev om och drömde sig tillbaka till. Jag minns att jag inte riktigt ville åka därifrån den där dagen, från det vackra, harmoniska och tysta landskapet till bullret, betongen och röran. Solen sken varm. Vi sade inte så mycket, Klas och jag. Vi bara stod där. Andäktiga tänkandes på alla förfäder som stått där i solen i Bjäsäter en septemberdag nån gång. Det var alldeles tyst och jag tänkte att nu kan höstrusket komma, det skiter jag i.

Ju mer jag tänker på just den känslan ju mer inser jag hur jag hade älskat att växa upp just där. Men så tänker jag att jag ju faktiskt älskade att växa upp där jag växte upp, i Björkängen. Kanske flyttar vi dit en dag, till Bjäsäter, det skulle jag älska. Jag vill gå där som gammal och höra morfars röst i porlet från Skvallerbäcken. Se honom gå bredvid mig på grusvägen upp mot Bjäsäters gamla missionshus där han en gång gick med sin morfar. Känna hans närvaro när jag cyklandes passerar alla hagar, ängar och åkrar han en gång passerade, genade över eller arbetade på.

Nu har vi adventspyntat vår lägenhet för första gången. Vi trivs väldigt bra med det. Man behöver den uppmysningen av tillvaron när det hopplösa novembermörkret sänker sig över tillvaron. Jag lade dock märke till en sak i år ”jag räds inte novembermörkret”. Det var en befriande tanke. Det är inte bara pyntet. Det är hon. Min lilla mynta. Förortstjejen från huvudstaden och pojken från landet. Hur väntat var det då? Inte så värst kanske.

Om tåg, harmoni och allmän lathet

Jag tänker inte ta upp det självklara; det som redan nämnts här så många gånger. Läsaren kan se det med ena ögon; denne bloggare är en periodare. Det senaste året har bloggperioderna kommit glest och de har varat under en väldigt begränsad tid. Anledningen till detta lilla fenomen känner jag så väl till men hur ska jag kunna säga det. Vill man erkänna att man inom sig bär en sådan enorm lathet som gör att man inte ens orkar skriva, hur mycket man än älskar det. Visst skulle jag kunna skylla på inspirationen, låta pretentiös och måla ut mig som bloggarnas bloggare som minsann inte slänger ur sig vilken smörja som helst. Men liknande ljug vill jag bespara er. Ni förtjänar bättre kära läsare (precis om att jag hade några).

Så till dig kära/käre läsare (eller kanske bara till mig själv) som kanske slank in här av en slump eller som kanske gick in för vilken gång i ordningen minns du inte och till din kopiöst stora förvåning finner sidan uppdaterad; jag har inga ursäkter, jag ger inga löften, jag ber om ursäkt, jag kryper i gruset med en innerlig önskan att bli förlåten och hoppets låga blir svag och med den falnande lågan dör hoppet att återfå förtroendet. Kanske svamlar jag bara. Inte den blekaste.

Det gick så många tåg medan jag till synes stod och förtvinade på perrongen. Men skam den som ger sig. Nu sitter jag på tåget. Jag vet inte om vi reser i första klass eller inte, det är väl en definitionsfråga, vi reser i alla fall tillsammans. Tänk att så många förseningar, ombokningar, inställda resor och missade avgångar kunde leda till det här. Skit samma hur det gick till. Vi sitter här i samma kupé. Det gör vi jävligt rätt i. Vi sitter på rätt tåg min kära och jag.

Innan jag tappar tråden för tredje gången i samma inlägg slutar jag.

Lev väl

Morfar II

Jag minns honom så tydligt. Jag minns hans ljusa blåa ögon, hans pigga blick och hans glada uppsyn när jag kom gående på loftgången och knackade på hans fönster. Då tog han av sig läsglasögonen och lade skrivboken eller korsordet åt sidan.

Jag minns hans lena händer. Hans arbetarhänder som delvis förlorat sitt pigment eftersom morfar hade arbetat med lut. Han tog en kopp kaffe, jag tog ett glas saft. Jag minns kaffekopparna med blåklintar på, glasen och melodin vägguret spelade varje hel och halv timme. Jag minns de olika melodierna golvuret inne i matsalen spelade, det gick att byta melodi. Det var alltid jag som skötte klockan och drog upp loden, det var min uppgift sedan morfar börjat bli skruttig och ostadig. Han påminde mig alltid om att jag inte fick glömma bort att jag skulle ha golvuret efter honom.

Nu vilar morfar i Stjärnorpsjord vid mormors sida i den bygd han tyckte så mycket om och talade så mycket om. Den bygd även jag har kommit att älska. Han vilar på samma kyrkogård som sin morfar som han tyckte så mycket om även om Jakob Viktors sten sedan länge är borttagen och jag vet inte ens var den en gång stod.

I morfars gamla sekretär håller jag på att ordna ett litet släktarkiv. Det skulle han nog ha tyckt om. Han gav bort många fotografier till mig mot ett löfte att jag skulle ta väl hand om dem. På lång sikt ska alla scannas och vidarebefordras till andra som kan tänkas ha glädje av dem. Vägguret och golvuret har jag tagit hand om. Jag vet bara inte var jag ska göra av dem.

Det här är nog ett av de sista korten som togs på mig och morfar. Men här har åldern börjat ta ut sin rätt, det är inte samma gamla pigga och alerta morfar.

Jacksons eftermäle

Plötsligt fladdrade nyheten upp på skärmen. Jag blev tvungen att läsa om rubriken tills jag insåg att jag hade läst rätt; Michael Jackson hade verkligen dött.

Jag blev paff, häpen och sorgsen. Ett tragiskt liv hade tagit slut. Det gjorde mig ont för någonstans inom mig bar jag ett naivt hopp om att han en dag skulle göra storslagen comeback. Att han skulle få upprättelse. Jag kan inte, även om han verkligen verkade vara en märklig person, tro att allt som skrivits om honom är sant. Hur det än är med sanningshalten i alla anklagelser och allt skvaller så är Michael Jackson ett bevis på att gränsen mellan geni och galenskap är väldigt skör. Michael Jackson var ett geni. Världen är full av väldigt duktiga musiker men genier av hans kaliber är en verklig bristvara. Det fanns bara en Elvis Presley och det fanns bara en Michael Jackson. Jag är verkligen inget fan, jag har inte en enda Jacksonskiva och har egentligen hört ganska lite av hans musik men det betyder inte att jag inte kan se storheten i hans musikalitet.

Det jag hoppas nu är att Michael ska bli ihågkommen för sin musik och inte för alla skriverier. Kanske är också det ett ganska naivt hopp.

Sommaren är het, jag letar svalka. Himlen är pastellfärgad, just nu är det tyst. Det enda som hörs är skvalpet från grannens damm och väldigt avlägset trafikbuller. Nu måste jag gå ut. Det är olidligt hett här.

Bloggen lever - den var bara skendöd

Jag vill inte påstå mig vara livsnjutningen personifierad men jag tycker det är viktigt att försöka stanna upp och reflektera över det goda i livet när jag kan. Det skulle göra mig ont att en dag inse att jag inte tagit tillvara till livet till fullo, att jag inte levat livet fullt ut, inte ens i närheten, att jag inte sett allt vackert som funnits framför mina ögon. Därför stannar jag upp en stund när solen lyser in på vår balkong och trafikbullret sakta avtar. Jag präntar in grönskans skiftningar i denna vår som lär vara den torraste på 35 år.

Jag är i fas, känner mig harmonisk. Pilfinkarna tjattrar, några barns rop ekar ut mellan husen. 12:an brummar förbi ute på vägen. Vi har biogasdrivna stadsbussar i Linköping. Jag har satt ut kursen. Jag trivs med mina studier och min plan känns spännande. Jag har hittat en kvinna att dela livet med. En kvinna att se solen gå ned med. En kvinna att skratta och gråta med. Jag är i fas.

Jag vet inte hur många gånger jag har varit här. Hur många gånger jag funderat över bloggens vara eller icke vara. Jag vill ju fortsätta skriva och har flera texter på papper som ska hit, historier att berätta så jag låter väl min blogg få leva vidare. Jag vet ju att i alla fall min syster går in här och läser.

Det luktar gräs, det luktar jord men framförallt luktar det vår. Det är i ruset av alla dessa i inlägget nämnda sinnesrörelser som våren väcker fram hos mig som jag fattar detta beslut:
Bloggen får leva

2008 - en lista

Jag tänkte min vana trogen sammanfatta året i en liten meningslös lista. Ibland känns det som om inte bara frågorna utan även svaren är de samma. Men vad har vi traditioner till om inte för att få känna trygghet. Men nån liten överrsakning kanske kan gömma sig i 2008 års lista.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Åkte ambulanshelikopter, Var mer eller mindre bosatt i Stockholm

2. Höll du några av dina nyårslöften?
ja - att fortsätta låta bli att ge nyårslöften (oförändrat från förra året och förrförra året)

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej det tror jag inte

4. Dog någon som stod dig nära?
Ja, min morfar

5. Vilka länder besökte du?
Sverige, Norge

6. Är det något du saknade år 2008 som du vill ha år 2009?
Nej jag tror inte det.

7. Vilket datum från år 2008 kommer du alltid minnas, och varför?
26 januari träffade jag Claudia första gången

8. Vad var din största framgång i år?
Att få en fantastisk kvinna att bli intresserad av lilla mig kanske. (jag ber om ursäkt för at årets lista är så sentimental)

9. Största misstaget?
Inga större tabbar i år heller

12. Vad spenderade du mest pengar på? Resor till Stockholm

15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Claudia.

16. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008?
Scared of hights - Espen Lind
Release me - Duffy
Om du lämnade mig nu - Lasse Winnerbäck

17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare.

18. Smalare eller tjockare?
Tjockare är jag rädd

19. Rikare eller fattigare?
Lika fattig som vanligt

20. Vad önskar du att du gjort mer?
Sparat pengar kanske

21. Vad önskar du att du gjort mindre?
Slösat pengar får vi väl klämma in här.

22. Hur tillbringade du julen?
Hemma med familjen, som vanligt

23. Blev du kär i år?
Ja, det blev jag

24. Hur många one night stands?
Inga, precis som alltid. Har du inte fattat det vid det här laget? Jag ska ta bort den här frågan till nästa år.

25. Favoritprogram på TV?
Ingen aning, jag ser ju så lite på TV. Engelska deckare och allsång på Skansen kanske

26. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
det tror jag inte, det ligger fortfarande inte för mig att hata

27. Bästa böckerna du läste i år?
"Gentlemen" och "Gangsters" av Klas Östergren, "Dorés bibel" av Torgny Lindgren

28. Största musikaliska upptäckten?
Los Jaivas, Markus Krunegård, Merit Larsen

29. Något du önskade dig och fick?
Jag fick ett bra år.

30. Något du önskade dig men inte fick?
Rikedom

31. Årets bästa film?
Mama mia

32. Vad gjorde du på din födelsedag? Hur många år fyllde du?
28 blev jag. Ja, jag jobbade kanske.

33. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
En massa pengar, en platt mage och hög status. Nej jag vet inte. Året var bra.

36. Vad fick dig att må bra?
Närhet, ömhet, värme - och jag är sentimental igen.

38. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Ingen kanske men jag brukar svara miljöfrågan så får det bli även i år.

39. Vem saknade du?
Morfar

40. De bästa nya människorna du träffade?
Claudia såklart. Hennes familj.

41. Bästa nya pryl?
webcam kanske

42. En värdefull läxa du lärt dig i år:
Att saker aldrig kommer komma av sig självt.

43. Citera en sångtext som summerar ditt år:
"hela världen var ett hav när jag letade efter dig" sen minns jag inte mer - jag tror jag skrev den själv.

44: Årets album:
Med tanke på att jag inte hört årets platta från Anna Järvinen, Britta Persson, Markus Krunegård, Frida Hyvönen etc. låter jag bli att svara. Men Duffys platta är bra.

45. Årets musikaliska utropstecken:
Mitt gitarrspel: fortfarande en skam för huset.

46: Något du fått höra mer än en gång i år men aldrig tidigare:
"Husk söppel", "te amo precioso" o säkert mer

47: Bästa låt du skrivit i år:
Den där jag skrev på 831:an kanske.

48: Nåt som äntigen blivit av:
Fortfarande många lösa trådar

49: Hur har det varit med inspirationen?
Till och från

50: Något du fått nog av:
Den här listan. Och det borde du också ha fått.

Pust äntligen. Nu behöver jag inte svara på de här trista frågorna på ett år.

Uppdatering eller sista dödsrycket????

Första frosten kom igår. Löven faller och jag kör Walker för glatta livet. En och annan meter med mina kära RedMax (trotjänaren) och några drag med trådräfsan innan arbetsdagen är slut och solen börjar sjunka bakom Järngårdsskogen där husbyggarna skövlat, och det gör nästan lite ont att se. Men jag var inne i den fina skogen för ett tag sen, innan hösten tagit ett fast tag om tillvaron och mesta delen var sig lik.

Av ren lathet slänger jag, för att inte verka helt overksam, ut ett antal bilder tagna den senaste tiden.
Först från Nostalgidag i Ljungsbro:

Jag var, som vanligt, ute och cyklade. Här med Vegacykeln morfar bytte till sig av Lasse Skutt (en numer framliden ljungsbrolegend).

Majoriteten av kläderna till Claudias utstyrsel hittade vi på Myrorna dagen innan. Kappan blev hon så nöjd med att hon spinger omkring i den ibland.

Babylycka???


Lite bilder från Kvarndagarna i Bjäsäter i Stjärnorp.
Bjäsäter är en oskiftad by i vilken morfar föddes. En idyllisk plats mitt inne i skogarna norr om Linköping.

Slagtröskningsmästarna Tage och Jag








Jag och "Stig i Säldekärr", en Stjärnorpsbo med ett riktigt hästminne.

Sjöstedt

Här är de. Syskonen Sjöstedt från gården Riset i Råby-Rönö socken utanför Nyköping, på en bild tagen för omkring hundra år sen. Till vänster av står Albin (1894-1986) och till höger om honom står Axel (1892-1989). Från höger till vänster sitter Hugo (1902-1979), min farfars mor Signe (1900-1986), och Ivar (1896-1983).

Kontakten med farfars släkt har varit smått borttappad de senste 10-20 åren. Till nyligen då jag hittade min brylling Niclas blogg. Jag vet, jag är så omodern och helt oduglig på html-språk, jag lägger istället länken till Niclas blogg lite bonnigt efter
http://www.uddman.nu/blog/niclas/index.html

Det har blivit riktig sommar och det är aldeles för varm för att sitta här uppe och gå åt i värmen. Jag skriver mer en annan dag.

Morfar

Han fanns med redan när jag tog mina första stapplande steg på en gräsmatta i en trädgård med ett hus ritat av Henry Fraenkel. Nu har morfar, efter ganska lång tid av allt mer tilltagande sjukdom, till slut fått somna in. Sista gången jag såg honom, för en månad sedan var han trött och utmattad. Fyra dagar senare gav han upp andan. Jag missunnar inte morfar att slippa kämpa för att ens orka slå upp ögonen och jag kommer unna mig själv att sörja och sakna en del av mig som efter 28 års nära vänskap inte finns längre.
Eller vänta nu, det är ju inte riktigt sant. Allt jag någonsin känt och fortfarande känner för morfar kommer jag alltid bära med mig. Imorgon är det begravning och vi ska ta farväl av morfar. Men jag vet att han kommer finnas med mig, och jag vet att han kommer titta ned på mig då och då för att se att jag har det bra och förhoppningsvis kommer mormor och morfar kunna vara stola över vad de ser.

Pålandsvind från fjorden

Jag satt i jobbets kantina härmdagen och tittade ut på den gråtunga parkeringen. Men trots det gråa kunde jag glädja mig. Luften såg vårig ut. Det var vårluft som fjordvindarna bar med sig.
Jag gick en liten runda efter jobbet idag. Koltrastar sjöng i träden när jag passerade sjömännens minneslund. Krokusar tittade upp lite här och där i gräsmattan. Gräset luktade vår.
Jag funderade medan jag gick vilken eller vilka låtar som kommer vara Sandefjord för mig. Jag har flera sånger som påminner mig om ställen jag spenderat längre tid på. Jag kunde inte komma på någon bra låt som är Sandefjord. Bara irriterande låtar av den typen man spelar på nrj. Dra tilbake med Erik og Kriss får väl bli min Sandefjorsång.
Alldeles för många låtar är Linköping för mig så jag måste hem snart. Jag kanske aldrig har sagt det här förut och jag kommer kanske aldrig säga det igen men jag älskar dig Linköping.
När du läser det här är jag 28 och det är väl helt ok.

So long

So long av Tomas Andersson Wij har gått varm i min mp3 den senaste tiden. Han är i mina ögon en stor nostalgipoet. Jag delar in musikalsk nostalgi i två kategorier:

Kategori 1: Låtar som gör mig nostalgisk då de påminner mig om en särskild händelse, person eller plats, som när jag hör den påminner mig om något särskilt. Dessa låtar är inte nödvädigtvis bra, gärna tvärtom. Till denna kategori låtar här Hips don't lie med Shakira som är Cusco, Obsesion med Aventura är Salamanca, God only knows är Vadstena och What's she like med Roxette får mig av nån anledning att tänka på en halvt bortglömd tonårsförälskelse, gud vet var hon tog vägen.

Kategori 2: Låtar som förmedlar en nostalgik känsla. Ofta tillbakablickande låtar. Den kategorin äger Tomas Andersson Wij. Tommy och hans mamma, En hel värld inom mig och just So long. Andra exempel på låtar i denna kategori är Fields of gold med Sting (kanske världens bästa låt), Little Willie John med Peter LeMarc och Alice med Eldkvarn.
I So long berättas om det sorgligt nog ganska vanliga fenomenet att problem uppstår vid fördelnngen av ett arv. Låtens protagonist, vi kan kalla honom Tomas börjar sången med att berätta om barndomens idylliska somrar vid moderns föräldragård som han spenderar tillsammans med sin kusin.
När Tomas morfar dör ärver hans morbror, kusinens tillika barndomsvännens far, gården, skogen, marken och djuren. Hans syskon ärver betydligt mindre och familjen splittras. Morbrodern och hans familj lever gott på arvet och han bryter kontakten med sina syskon och sin egen mor. När morbrodern sedan hastigt dör är varken syskonen eller modern närvarande vid begravningen för att ta farväl av honom och Tomas frågar sig om det verkligen var värt det priset. Det kan jag inte tänka mig att det var. Girigheten gick sedan över till kusinen och Tomas avslutar sången med en önskan att kusinen ska öppna den dörr som stängdes vid morbroderns död.

Denna sång är det bästa jag hört på väldgt länge. Bara en sån sak som att använda ordet sötbrödsdagar. Det kan sägas i detta sammanhanget att det föll en tår nedför kinden första gången jag hörde denna sång.

Skåpmat

Jag skriver bra på tåg och bussar. Antagligen för att ganska lite runt omkring stör mig. Det finns inte mycket nnat att göra än att läsa, skriva eller prata i telefon. Jag har visserligen inhandlat senaste numret av Vagabond tågresan till ära och det ligger en halvläst bok av Gabriel Garccía Maquez i väskan. Men just nu kom skrivarsuget i handen.
I början tror jag bestämt att min färdgranne försökte läsa vad jag skrev, men hon gav antagligen upp ganska tidigt när hon insåg vilka kråkfötter hon slogs emot.
De är inte att leka med kan jag säga. Tåget passerar platser jag cyklade igenom under 90-talets sista sommar.
Motala ser kallt ut från tågfönstret. Kanalen är frusen. Inte alls som den där cyklsommaren för snart tio år sedan då det var strålande solsken från en molnfri himmel. Det var fullsatt på tåget redan i Mjölby. Människor med frostbitna näsor stiger på. Jag känner igen den här känslan. Att längta bort o hem på samma gång. Att å ena sidan vilja börja på nästa kapitel och å andra sidan skriva en sista fotnot till pågående kapitel.
Jag läser resereportage och längtar ut. Önskar att jag läst mer av slas. Ett jakttorn med kontorsstol. Är vi redan i Närke?
Varför lade jag inte upp ovanstående rader när jag skrev dem någon gån i mars? Ja, säg det. Jag lägger upp ytterliggare två skåpmatstexter.

Mormor och morfar

Morfar fyllde 90 nyligen. Jag tänker ofta på hans liv. På hans och mormors. De hade mycket gemensamt redan från början. Ingen av dem träffade sina fäder och de blev båda lämnade av sina mödrar att växa upp hos sina respektive morföräldrar. Mormor fick helt säkert en mycket kärleksfull uppväxt hos Henrietta och Oscar. Trots att Henrietta redan hade fött och uppfostrat elva barn tvekade hon inte en sekund att ta hand om min mormor. Och Oscar hade ju pelleblo't i sig och det vill inte säga lite. Mormors mamma Anna kom hem till sina föräldrar för att ta mormor med sig när hon flyttade till sitt nya liv på en liten sörmländsk ö. Föga anade väl Anna då de fasor hon skulle tvingas genomlida 15 år senare. Det ska jag skriva om en annan gång, Anna kom att flytta tillbaka och sutade sina dagar i sina gamla hemtrakter. Men att mormor skulle följa med sin mamma den där gången det kom inte på fråga. "Flickan stanna här" sade Oscar. Så fick det bli. Vilket klokt beslut. Vilken tur att Oscar var så klok. Kände han på sig något? För tänk om mormor åkt med Anna. Då hade mormor och morfar inte mötts, Jag hade inte funnits och du hade inte kunnat läsa min blogg.
Morfar hade säkert en svårare uppväxt, Hans morfar, Jacob Victor, var nog väldigt kärleksfull och ömsint mot morfar. Jaob Victor var allt morfar hade när han var barn. Så har morfar själv sagt till mig. Men när Jacob Victor dog så var det morfars styvmormor som tog över hans uppfostran. Hon var inte så snäll mot morfar. Jag tror morfar saknade sina föräldrar. Pappan som aldrig hörde av sig och mamman som var gift och bodde inne i stan. Varför hörde han aldrig av sig, Leonard? Under alla år visste han ju att morfar fanns. Morfar förblev en hemlighet. En hemlighet som Leonard tydligen tänkte ta med sig i graven. Det kunde mycket väl ha blivit så. Men ödet spelade honom ett spratt. För hans barnbarnsbarn började jobba på samma jobb som mamma och de började prata om en jordgubbsodling och Margareta fick vid 79 års ålder veta att hon hade en halvbror. Vad tänker man då? Undrar man inte? Varför nämnde Leonard aldrig morfar?
Jag satt på bussen hem och skrev det här. Bussen var väl på god väg att lämna Stockholm bakom sig. Jag hade hunnit med ett möte i gryningen. Två koppar kaffe, ett trevligt samtal och ett löfte om att ses igen. Det var bara trevligt. Jag lyckades hitta en någorlunda vit sida i svenskan och på den klottrade jag ned det här inlägget.

Listan

Jag har skrivit en lista, i största hemlighet. Jag skrev den på ett främmande språk för att minska möjligheten att någon ska kunna läsa den och förtstå innehållet.

Jag längtar mig bort. Jag tror jag vet vart jag vill och jag ska komma dit en dag. Jag är inne i en uppgraderingsfas. Robban ver. 4.2. Nya vackra saker ska komma in i mitt liv. Jag har redan börjat förändra en del saker och mer ska det bli.

Jag analyserar positiva saker som hänt det senaste året och jag repar mod, jag blir starkare och jag kommer till insikt. Det kan bara vara bra. Jag ser fram emot vad 2008 har att komma med.

Jag har lagt upp en strategi. Funderar ut en komplott mot världen. Den ska bli snäll igen. Det har jag fått för mig att den var en gång.

Jag insåg att det fanns några rader i "Vaggsång kl. 4" av Peter LeMarc som påminde mig om någon. Hon har inget med sången att göra.

Vad har det med saken at göra?

Löften och hopp

Jag har gett mig själv ett löfte. Nej, inte bara ett. Tre tror jag. Det är inga nyårslöften eller så. Det är förhållningsorder. Jag har bestämt mig för hur min närmaste framtid sa se ut. Eller jag rår ju inte över vad om ska ske men jag har i alla fall lovat mig en del och det här ska bli en positiv utveckling. Jag ser fram emot våren med tillförsikt nu, jag gör faktiskt det. Jag känner på mig att nåt underbart kommer hända.

Att sakna sig själv

Äntligen kom snön. Jag fårstår inte varför jag blev så glad. Jag har sett snö förut. Me den här gången kändes det som det var evigheter sen jag såg snö. Jag stod på busshållplatsen efter avslutad arbetsdag och bara stirrade på flingorna som dansade omkring i den norska januarikvällen. Det kändes som en förändring. Jag har haft en liten preiod av berg och dal bana. Det brukar bli så ibland. Jag tar mig alltid ur dem och de brukar inte vara så värst långvariga, det vet jag. Jag gräver ner mig och jag skriver texter jag inte förmår mig att publicera här. I huvudet formulerar jag texter med rubriker som "Jag saknar mig själv" eller "Tillbaka till livet" eller något liknande. Jag vill inte kasta ur mig alltför mycket galla. Bloggen har genomgått en förändring jag inte kunde förutse, det bara hände. Nu ska den genomgå en till, den ska gå tillbaka till att vara nostalgisk, drömmande och positiv. Det hoppas jag. Jag har insett att den nästan lever sitt eget liv i mitt huvud. Att mitt humör ibland avspeglas ganska bra i inläggen. Det är väl bra kanske.
Jag hoppas att jag har mycket kvar att skriva och jag hoppas att jag ska kunna få litet mer inspiration för att sedan updatera lite oftare. Man vill ju inte svika de få stammisar man har.

2007 sammanfattat i en tråkig lista

Jag ska nu summera mitt år. På samma sätt som förra året. Jag har helt enkelt svarat på samma frågor som jag svarde på efter förra nyårsafton. Dessvärre märkte jag att flera svar blev snarlika. Efter publiceringen insåg jag att det blev för mnga tråkiga svar så jag tog bort ett antal frågor - därför är numreringen lite kass.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Flyttade till norge. Säkert en del annat som jag inte kommer på eller vill nämna här. Fick avbetald anställning i ett annat land än Sverige.
2. Höll du några av dina nyårslöften?
ja - att fortsätta låta bli att ge nyårslöften (oförändrat från förra året)
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
ja
4. Dog någon som stod dig nära?
nej
5. Vilka länder besökte du?
Sverige, Norge
6. Är det något du saknade år 2007 som du vill ha år 2008?
Ja det tror jag nog
7. Vilket datum från år 2007 kommer du alltid minnas, och varför?
Är så dålig på årtal och datum men 25 o 26/8 har jag redan skrivt om.
8. Vad var din största framgång i år?
Tja, jag var duktg på att plocka rosor. Sen råkade mycket bara alla på plats.
9. Största misstaget?
Inga större tabbar
12. Vad spenderade du mest pengar på?
Rom, rosor, dator och ikea-kartonger. Norgeflytten.
15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att det fanns någon som ville ha de där rosorna jag plockade
16. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2006?
En högerkrok och riktigt blod - Lasse Lindh.
Den där låten med Fergie som jag inte ens vet vad den heter o som jag inte ens gillar.
Build me up buttercup - The Foundations.
17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare o ibland kanske ledsnare. Men mest glad tror jag.
18. Smalare eller tjockare?
oförändrat tror jag
19. Rikare eller fattigare?
Som vanligt
20. Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit det där sista steget
21. Vad önskar du att du gjort mindre?
fegat (samma svar förra året)
22. Hur tillbringade du julen?
hemma, som vanligt, omän den stressigaste julen jag haft
23. Blev du kär i år?
Ja, det blev jag
24. Hur många one night stands?
lika många som vanligt, vad tror du om mig egentligen, sade jag inte det förra året? Jo det gjorde jag bestämt. Förlåt att jag upprear mig.
25. Favoritprogram på TV?
engelska deckare kanske
26. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
det tror jag inte, det ligger inte för mig att hata
27. Bästa böckerna du läste i år?
Krönika om ett förebdat dödsfall av Gabriel García Márquez är en pärla. En lysande författare. Våld av Joyce Carol Oates.
Undersökningen av argentinaren Saer är den senaste jag läst och den var helt ok.
Kommer inte på fler på rak arm. Har min läsedagbok i Sverige. Synd, det står still för tillfället.
28. Största musikaliska upptäckten?
Joanna Newsom, Karin Ström, Sigur Ros, Miss Li
29. Något du önskade dig och fick?
ett bra år, en stjärnfallsönskning slog in också
30. Något du önskade dig men inte fick?
ja, en månskenstur på hästryggen med en vacker kvinna - det brukar jag önska mig....
31. Årets bästa film?
kanske.... tja, säg det. Har jag ens sett nån ny film. Jo Göta kanal 2 - kom den i år? - sämsta skit jag sett.
32. Vad gjorde du på din födelsedag? Hur många år fyllde du?
27 blev det den här gången, minns faktiskt inte vad jag giorde, precis som förra året
33. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
ja, absolut, men man kan väl inte få allt kanske
36. Vad fick dig att må bra?
Närhet
38. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Miljöfrågan hoppas jag
39. Vem saknade du?
??? Den jag en gång var kanske - det var et pretetntiöst svar :) - och där kom en fånig smajly/smiley
40. De bästa nya människorna du träffade?
Matilda bor ju i samma fuktiga, dragiga och kalla källare som mig nu. Nån annan viktig kommer jag inte på. Barbro o Margareta kanske.
41. Bästa nya pryl?
Inte en susning. Så tråkigt att svara dator. Mi nya snygga väst kanske.
42. En värdefull läxa du lärt dig i år:
att ingenting kommer av sig självt. Eller vänta nu, det svarade jag ju förra året också. Jag kanske har insett det på riktgt nu.
43. Citera en sångtext som summerar ditt år:
"Så jag sänkte min gard som man gör när man känner sig älskad. Du ljuger om du säger att du tvekade innan du slog. En högerkrok och riktgt blod. Nu när jag känt kärlek vill jag bara ha mer" - eller jag vet inte
"Kom i Kostervals, slå din runda arm om min hals" kanske passar bättre
Jag väljer att lägga till några punkter för jag har så tråkigt.
44: Årets album:
Jag tyckte jag var glad - Lasse Lindh
Kärlek i tystnadens tid - Peter LeMarc
Svart blogg - Eldkvarn
Saga om en sten - Karin Ström
45. Årets musikaliska utropstecken:
Lasse Lindh. Den mannen vet verkligen hur man sliter ut hjätat och slänger ut det genom högtalarna. Att han bara vågar vara så sårbar öppen. Sen föll jag handlöst för två underbara kvinnor. Joanna Newsom som sjunger som en gudinna och Karin ström med sina mörka texter till synthigt ackompanjemang. Radiolegenden sade om Joanna att hon sjunger som om ingen hrde på och lite så är det väl. Hon sjunger väldigt säreget och därpå spelar hon harpa av alla instrument.
46: Något du fått höra mer än en gång i år men aldrig tidigare:
Att jag ser ut som en präst. Efter andra gången tog jag bort skägget.
47: Bästa låt du skrivit i år:
Den jag själv gillar bäst har ingen titel men låt oss kalla den "Hur mitt hjärta längtar efter dig". Sen har man ju en finger med i spelet i K.O.S som bland annat kommit med de lysande låtarna "Dream" och "Annas femtioelfte brev"
48: Nåt som äntigen blivit av:
http://www.myspace.com/kossweden
49: Hur har det varit med inspirationen?
Under vår och sommar var det väl normalt men under hösten skrev jag som aldrig förr.
50: Något du fått nog av:
Den här listan

Jag vet inte varför jag tog med den här listan. Det blev ju samma svar som förra året på en massa frågor. Jaja. Gott slut till ala läsare och et riktigt gott nytt år.

Björkängen del 6

Björkängen, här tappade jag min första tand, här cyklade jag omkull och fick sy mina första stygn. Jag tog mina första stapplande skridskoskär på isbanan bredvid Manne i ångcentralens hus (detta begav sig på den tiden då kommuner fortfarande hade råd att spola upp ett tiotal isar runt om i byar små som min barndomsby).
Jag älskade att klättra i träd. Alla träd längst ned i dungen hade egna namn. Det var nästan som om de hade egna liv i vår värld. I björkängenbarnens värld. Man ville så högt upp som möjligt. Högre än Lönnströms hus. Skalmanträdet, Bamseträdet, jag klättrade i dem alla. Jag tror fortfarande jag minns var de stod, och kanske ännu står.
Jag köpte Star wars-glass från glassbilen som smakade mint som mamma inte tyckte om. Jag gick på tå så ofta att folk i min närhet trodde jag skulle bli dansör. Min värld sträckte sig från Tyttorp till Ugglebo eller möjligen Sjuslussarna (ja det är ju givetvis en romantisering av sanningen för vi hälsade ju på släktingar i både Linköping, Kisa och Stockholm).

Hennes vackraste ord 3

Varför släpper man in någon i sitt liv? Varför väljer man att blunda? Varför skrotar man försvaret så totalt att man ger någon chansen att förstöra ens liv? Varför tar man risken? Kanske är det för att man vet att man kan ha mer att förlora på att inte chansa än att faktiskt ta den där chansen till nåt underbart. Kanske för att man riskerar att gå miste om möjligheten att hitta något utöver det vanliga. Kanske för att den möjligheten överväger risken att krossas. Kanske för att det trots allt känns ganska bra sen när man kommit över värsta smärtan att veta att man faktiskt tog chansen, att man inte lät den passera. Kanske för att man äcven om det svider har lärt sig nåt användbart och kanske insett något positivt om sig själv som man tidigare blundat för.

Björkängen del 5

Jag gick förbi en häck, precis en sån häck som Lina hade på sin tomt en gång. Jag var tvungen att stoppa ett löv i munnen, bita i det och känna den där säregna smaken jag kände så ofta som barn. Ett kärt minne. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade tråkigt då, under åren i Björkängen. Jag ser ofta tilbaka på min barndom. En idyllisk barndom. Världen var ny och jag skulle upptäcka den. Så underbart fri från bekymmer jag var då. Just så borde alla barn få ha det. Barn ska vara barn. De ska leka. De ska snubbla, falla och resa sig starkare än innan.

Inget tidsfördriv att dö för

Har man långtråkigt kan man alltid skriva en meningslös lista. Gissa om jag haft långtråkigt:

Skulle vilja vara: händigare än jag är
Skulle vilja heta: Theodor i andranamn (efter farfar, farfars far och farfars farfar)
Skulle vilja kunna: spela cello eller kontrabas
Skulle vilja veta: svaret på ganska många frågor
Skulle vilja hitta: vägen till ett oälskat hjärta
Skulle vilja resa till: Mexico
Skulle vilja förstå: huruvida vissa saker händer av en orsak
Skulle vilja uppfattas som: en varm och levande person
Skulle vilja kunna ha överseende med: att jag inte är bäst på allt
Skulle vilja minnas: alla komplimanger och sen spara för de dagar då jag känner mig svag
Skulle vilja bli: världens bästa pappa
Skulle vilja se tillbaka på mitt liv en dag och känna: att jag inte levt förgäves

kopiera gärna och skriv in på din blogg vad du själv skulle vilja

Hennes vackraste ord 2

De där vackra orden kunde förstöra mitt liv. Jag vet inte om de gjorde det, eller om det blev precis tvärtom. Det var söta ord, blyga ord, ibland hårda eller vackra ord. Och jag föll handlöst. Jag skrotade mitt försvar och sänkte garden. Så jag fick hennes bett och mitt blod blev infekterat. Hon blev mitt gift, min drog. En vacker drog jag inte ville vara utan. Men lika fort som beroendet uppstod trängde jag undan det. Även om det kan förstöra mitt liv vill jag gärna höra ord som dem igen. Men nu ska jag lämna henne ifred och hon ska slippa bli omskriven här på ett tag, det lovar jag inte men hoppas att jag kan klara av.

Konstgjord andning

Att bildligt talat hålla någonting vid liv med konstgjord andning är inte det minsta roligt. Nästan alltid kommer man till insikten att man försökt för länge och för mycket med återupplivningsföreöken av någonting som är om inte dött så åtminstonne döende. Det är ingen rolig insikt. Att inse att man borde släppt taget och gått vidare för länge sen. Att tiden då man försökte hålla det vid liv inte gör en något gott utan bara drar ut på lidandet. Men vad ska man göra. Man kan ju aldrig veta på förhand om återupplivningsförsöken kommer ge resultat, för gör de det så är det ju tur man försöker. Men är det säkert att man själv inser att det är konstgjord andning man sysslar med? Man kanske inte inser själv att någonting är döende? Jag visste att det var så, jag gjorde några tappra försök, jag insåg fakta, jag gick vidare. Det var inte kul. Det här var bittert. Nu ska jag skriva nåt mer muntert.

Lasse Lindh - my man

Jag tycker han är modig, Lasse Lindh. Det är få artister som vågar vara så ärliga, öppna och sårbara. Hans låtar är enkla och raka och ibland, som i ”Jag klarar mig aldrig ensam” och ”Du kan få mig hur lätt som helst”, sjunger han så att man tror att hans hjärta verkligen håller på att gå i bitar. Och att alla tonårstjejer faller pladask för den killen det har jag inga problem att förstå. För vem beskriver den smärta en tonåring känner bättre än Lasse? Jag såg Lasse live på atmosfär igår. Han var lysande. Jag tycker hans spontana sätt är väldigt befriande. Han är ganska disträ ibland, pratar fort och otydligt, kommer av sig och tappar texten. Men han är så härlig. Han har en så smittande energi och spontanitet. Upprepade gånger säger han ”ni är så fina” och jag tänker att det behöver säkert tonåringarna höra i det ibland ganska kalla, hårda och individualistiska samhälle som vi lyckats skapa. Jag kommer på mig själv med att tänka att om jag vore tvungen att välja att vara en annan man skulle jag välja Lasse Lindh. Han verkar vara så go och helhjärtad. Sen ä det väldigt härligt att höra alla tonårstjejer tjoa o sjunga med i vartenda ord i vartenda låt, och Lasse har en väldigt ödmjuk och fin attityd till dem.

Dagdröm #2

Så en dag drog en sydlig vind genom Limmingsängens gräs. Vitsippor slog ut och bildade en vit matta kring ekarna. Jag satt lutad mot ett träd och lyssnade väl på koltrastens sång och bruset från Blackbäckens vatten. I lätt motljus såg jag solen gå ned bakom Ugglebohagens ekar, vårsolen lyste mot min panna. En stund av harmoni. Det var kanske en söndagseftermiddag. Jag minns inte. Men en dag som gjord för att dagdrömma på och dagdrömma om. Men jag har andra saker i mina dagdrömmar nu än jag hade då. Jag hade de ljuvaste dagdrömmarna för ett antal veckor sen. Nu ser jag annat. Och jag fortsätter dagdrömma

Morgensang til Frøydis

Dagarna är ganska gråa nu. Disigt och mörkt, som perfekt för att framkalla höstångest. Tack för det vädret! Precis vad jag behövde. Jag minns att jag en gång sade att Vretaslätten alltid är vacker. Till och med de där värsta gråaste disigaste mörkaste ångestladdade novemberdagarna. Ja, så är det. Det är alltid vackert där. Bäst är det såklart när rapsen blommar på Vretaslätten. Raps och fyrar. Två saker jag återkommer till. Jag åkte färja i söndags. Då stod jag länge på däck i mörkret och såg ut över fyrarna som blinkade ensamt ut över havet. Det är något märkligt ångestfyllt även över fyrarna. Den ensamme fyrvaktaren som trotsar väder och vind, utmärglad, grå och frostbiten står han där i sydväst, rock o en pipa i handen. Så föreställer jag mig att en fyrvaktare såg ut på den tiden de fortfarande existerade. Nu ska de gamla fina fyrarna släckas. Nu har man ju GPS. Vem behöver en fyr i vår moderna värld? Den siste fyrmästaren på Vinga entledigades 1974. Hur hade det gått för Evert Taube om han inte vuxit upp som fyrvaktarbarn? Men vänta nu, det här har ju föga att göra med rubriken, eller? Jo, det stämmer. Men den låten är inte färdigskriven än så jag ber att få återkomma dit.

Vretaraps

Dagdröm #1

Hon gick barfota över gruset. Jag har bevarat den bilden och den kommer tillbaka till mig ibland tillsammans med bilden av den apelsinfärgade månen. Jag vet att det var så. Månen liksom hängde lågt över slätten, den var full och verkligen alldeles apelsinfärgad. Jag minns det som att vi stod tätt intill varandra. Kropp mot kropp. Snälla säg att det var så det var. Säg att jag minns rätt. För jag vill så gärna behålla den bilden i min dagdröm. En vacker bild att hålla sig fast vid när allt känns kallt o grått. När ensamheten och det bittra hälsar på. När mitt mostånd är svagt. När hjärtat längtar.

Jag dagdrömmer ofta, det har jag alltid gjort. I mitt huvud spelas minnen upp, ibland är drömmen snarare en framtidsvision. Jag går igenom olika möjliga scenarier i huvudet. Jag tror att jag på det sättet ska komma fram till den optimala lösningen. Jag tvivlar på att det fungerar. Det jag undrar mest är vad folk tänker när jag går och småler åt något i dagdrömmen. De kan ju inte veta vad jag går och flinar åt. Att det kanske är ett kärt gammalt minne från Björkängen eller så.

De bästa orden

Ibland, när saknaden blir för stor, när längtan svider, så önskar jag att vi aldrig hade mötts. Men det går alltid över, för jag vet ju, att hade inte hon blåst in i mitt liv och öppnat korsdrag och vädrat ur allt det bittra och fula så hade jag inte vaknat. Jag är så glad för det korsdraget.

Jag är glad att hon fick mig att ge henne de bästa orden jag hade att ge. Ord som inte betytt någonting förrän jag gav dem till henne. Det finns fler ord som är hennes men hon har inte fått dem än. Snart ska hon få dem. Kanske för att jag inte vill ha dem längre, för att de inte tillhör mig. Kanske för att hon förtjänar dem. Kanske för att jag är stolt över dem och vill ha beröm, jag hoppas inte det, men kanske är det så.

Allt är bra

Glöm allt jag sade, bränn mina brev. Allt är bra, allt är bra. Spara de bästa orden jag sagt dig och tänk på mig som nån som vill dig väl. Det är bra nu. Allt är bra nu. Kanske för att solen ibland skiner över även de mörkaste minnen man bär. Kanske för att lyckan finns någonstans bortom höga himlar, fanfarer, rikedom och berömmelse. Kanske för att de små sakerna i livet är de man saknar mest om de skulle försvinna.

Jag säger inte att allt är bra, jag säger bara att jag har det bra. jag säger bara att även om man inte alltid får vad man förväntar sig eller hoppas få i livet så ligger hemligheten i att uppskatta det man har, det som gör just mig speciell, det som gör dig speciell. För kanske händer vissa saker saker av en orsak och kanske är det en mening med att jag kom hit och då kan jag inte se annat än att det kommer fortsätta vara bra.

Du får sakna mig ibland om du vill men glöm allt jag sade igår, allt är bra, allt är bra.

Hennes vackraste ord

Jag var orolig att allt skulle tyna bort. Så jag sparade alla henne vackraste ord. Jag gömde dem långt in där inga andra ord skulle kunna störa. Det var ord ingen sagt mig förut. Det var enkla ord en sen lördagsnatt i augusti. Det var ord som mer än andra fick mig att hoppas att hon kunde bli min. Så jag sparade dem. Och när kvällarna övergår i nätter och jag önskar henne nära mig så är det de orden som kommer till mig. Det bästa och det värsta av allt är att jag vet att de betydde någonting, hennes vackraste ord.

Tåget västerut

Jag satte mig på ett tåg för att ta mig nån annan stans, ja, det är ju kanske inte så ovanligt när man åker tåg. Visste nog inte riktigt varför, knappt vartåt. Kanske var orsakerna att jag längtade bort, kanske var de ekonomiska, inte helt otroligt. kanske för att bli klokare.
Men kanske var det för att leta leta upp nåt som försvann, det är det jag är rädd för. Att jag kanske for för att se om hennes ögon är lika gröna som jag mindes dem. Kanske för att dagarna hade blivit så gråa och långa. Kanske för att jag någonstans ännu hoppades saker jag hade lovat mig själv att inte hoppas på. Att det där som fanns inte hade dött. Har jag blivit klokare? Blir jag någonsin klokare? Njae.

Mitt första tågminne är en resa med rälsbuss till Vimmerby. Finns det fortfarande rälsbussar i bruk? Solen skiner här nu. Vissa saker börjar ordna upp sig. Men jag fortsätter flumma. Vad var det jag ville bli klokare på? Det är nog samma sak som jag inte borde tänka så mycket på.

På vilken rad tappade jag tråden? Är hon tråden? Fanns det överhuvudtaget någon tråd ens när jag började skriva detta inlägg? Är det någon som förväntar sig en röd tråd här? Det har jag svårt att tänka mig. Jag ska försöka intala mig att ödet förde mig hit. Det känns bättre så. Vi hörs kanske snart. Jag är ändå glad att jag kom hit. När skrev jag så mycket sist? Det vet jag faktiskt inte, men det hände något redan i Strömstad. Fråga mig inte vad det var. Vissa kallar det inspiration.

Tiden måste stått stilla

Tiden måste stått stilla. För trots att det bara gått en månad idag så känns det som en halv evighet sen vi delade filt i hagen och tog skydd från regn och kossor. Jag som alltid sagt att tiden rusar iväg. Jag gick igenom ruinerna idag. Det höstfärgade vildvinet lyste blodrött som om det stod i brand. Ett minne kom till mig. Ett minne från en avlägsen tid. En god tid. En tid som aldrig kommer åter, som avlöstes av en bättre tid. Då mitt hjärta började brinna med en fladdrande låga lika blodröd som det höstfärgade vildvinet. Blodet rann hett och ivrigt i mina ådror. Nu vet blodet inte vart det ska ta vägen. Vilken tid är det nu? Kärleken lärde mig längta. Längtan kan vara underbar. Minuterna i bilen innan man ringer på dörren. Längtan kan förtära. Saknad kan rasera. Nu tappar jag tråden.

Bergsklättring

Igår fick jag mig lite träning. Jag utövade bergsklättring med syskonbarnen. Det är roligt, det märks så väl att de är uppväxta inne i stan. Den trädbeväxta kullen där vi klättrade, som har en tiondel så många träd som det jag i min uppväxt kallade dungen, kallar de skogen. Jag är nog lantis ändå. Hur som helst så kändes det nästan som det gjorde då, i våran dunge, när man klättrade i träd o besteg stenar. Som en gasell skuttade jag från sten till sten. Ända till gasellen blev andfådd, vilket inte tog så lång tid. Men då, på 80-talet, då var det skillnad. björkängenbarnen, de kunde klättra de. Från Korpbergets topp såg man nästan hela världen.

Kärleken lärde mig längta

Solen sken. Septemberblå himmel över Vretaslätten. En flaska Inca mindre, en dag äldre såg jag skogar, åkrar och vägar passera utanför vindrutan. Ett slags vemod fyllde mig när eftermiddagssolen lyste in genom sidorutan. Nåt försvann. Nåt som fanns nära är längre bort. Nåt jag aldrig tog förgivet. Nåt som blåste som en storm genom min vardag. Nåt jag aldrig vill vara utan.

Jag är så bra på att längta. Jag vet precis hur man gör. Kärleken lärde mig längta.

Frestelse, tomhet, mörker, saknad och törst

En flaska Captain Morgan står och bedjar till mig på skrivbordet. Snart halsar jag den väl i ett svep. Nej, det ska jag kanske låta bli men flaskan ser så tom och ensam och inbjudande ut.

För om nätterna,
när jag släckt lampan,
föreställer jag mig henne bredvid mig i mörkret.
Jag sträcker ut händerna,
och kan nästan känna dem omfamna hennes kropp.
Sen ligger vi så,
tills sömnen kommer och befriar mig.

Ord på blodigt allvar

Det är konstigt. Jag skulle nog säga att min förmåga att uttrycka mig med ord är ganska god. Ändå känner jag ofta att orden inte räcker till. Men jag har insett att det beror på att jag har så stora krav på mig själv och vilka ord jag använder. Budskapet måste ju vara tydligt. Jag lägger i vissa situationer ofta orden på silvervåg. Men det ger ju bara resultatet att man uttrycker sig bra men att det sällan blir spontant. För det inte sagt att man inte menar det man säger. Det fanns en tid när jag lade en ambition i att uttrycka mig annorlunda. Inte extra bra eller så. Bara annorlunda och gärna konstigt.

Hur långt räcker då min verbala förmåga? Till att ingjuta mod i någon? Nja, kanske. Att få någon att känna sig älskad, omtyckt eller sedd? Jag hoppas det. Eller det tror jag verkligen. Är det så, då är jag nöjd.

För jag tror hon förstår. Att varför skulle man annars skriva sådär? Och jag ska berätta att den där dagen i kohagen är en av de bästa jag haft i år. Den dagen kom inte min verbala förmåga till sin rätt. Nervös o pirrig som man var. Men lyckan fanns där.

Så varför säger man att nåt bara är ord? När ord kan betyda allt?

Men visst, ibland behövs inga ord. Jag kan bli lycklig av att någon låter min mantel skydda henne från världen utanför och värma henne från kylan. Jag var en riddare och kärleken mitt vapen. Hon var skatten och min rädsla den drake jag övervann.

Så märkligt jag glider från ett ämne till ett annat. En drömmare? Javisst.

Allt som får hjärtat att längta

Av princip lägger jag väldigt sällan upp vissa alster här, än mindre halvfärdiga sådana. De brukar hamna nån annanstans. Men nu har jag lovat och man ska hålla sina löften. Jag glömde fråga vad hon väntade sig egentligen. Jag undrar om det var det här. Jag hoppas det var det.

Jag tror inte solen
kommer skina på oss jämt
Men älskade, du o jag
vi ska klara oss ändå

Det ska komma dagar
då vi tvivlar
Men du o jag
vi ska klara oss ändå

För vi ska få stjärnklara nätter också
och stjärnorna ska blinka oss svar
och vi ska blinka tillbaka

Vi ska få nätter då inget motstånd finns
mellan din hud och min
då vi smälter samman
då du sväljer min själ i din kyss

Jag vet det säkert
för nätter när du inte är hos mig
får jag ingen sömn

För är det inte dina ögon eller händer
så är det dina kyssar eller nakna bröst
som får mig att ligga sömnlös i timmar
som gör att mitt hjärta alltid längtar efter dig.

Hur mitt hjärta alltid längtar efter dig

Jag tänker på det ofta, jag måste lära mig leva här och nu. Man kan ju inte bara leva på en dröm eller leva på hoppet på nåt som kan hända om 10 år. Nu ska jag leva. Nu ska jag älska, längta o hoppas. Jag ska fortsätta försöka att inte ta livet på så stort allvar. När det ändå finns så mycket saker jag inte kan bestämma över. Det finns saker jag inte kan förändra. Det finns saker jag önskar att jag kunde påverka. Samhället håller på att bli så avtrubbat, så egoistiskt och girigt. Jag blir så ledsen att se allt det onda och jag önskar bara att det fanns nåt jag kunde göra. Det finns inget jag kan göra. Det är väl bara att acceptera kanske. Nej, det tänker jag minsann inte göra. Jag tänker fortsätta vara förbannad att jag är så maktlös. Fan, kan vi inte bara vara snälla mot varandra. Ska det vara så in i h-ete svårt?

Det har egentligen ingenting med nåt särskilt att göra men jag kom att tänka på det igår, att mästaren på att beskriva evig kärlek är Peter LeMarc.

”En måndagmorgon som du ska glömmaskriver jag ett kärleksbrev du aldrig fårDetta är ett av dom sätt jag åtrår dig på”

”När vi blir gamla och kanske glömda,ger jag dig dom ögonblick jag sparat påDetta är ett av dom sätt jag älskar dig på”

”Och trots att jag har kysst var millimeter av din hud,är det som första gången jag rör vid dej nu”

LeMarc kommer med ny platta om två veckor. Samma dag kommer Winnerbäcks nya. Trevlig musikhöst det här ska bli.

Jag har svårt att hitta de där sakerna jag vill skriva om. Det är nån som upptar stor del av min tankeverksamhet men henne kan jag ju inte skriva om varenda dag. Det tror jag inte att hon vill. Det vill du väl inte?

Den utmärkta titeln glömde jag bort

Jag gick på kollo i Sandvik en sommar tidigt 90-tal. Både mormor och morfar hade jobbat där en 55-60 år tidigare. Mormor jobbade hos doktorinnan Nyström, säkert var hon där i 10 år. Doktorinnan trivdes så bra med mormor så hon bad att mormor och morfar skulle vänta med giftermålet tills hennes död. Så blev det. Jag tror mormor trivdes väldigt bra där. Doktorinnan hade väl haft en fasad som tydde på att hon hade det gott ställt men när hon dog visade det sig att hon var fattig som en kyrkråtta och den där fisförnäme sonen fick inte ärva ett skit. Ja förutom en ganska stor gård då. Morfar var dräng hos bonden som arrenderade Sandvik då. Jag vet inte vad han hette, bara att morfar vantrivdes och sökte tjänst på ett annat ställe där han trivdes mycket bättre. Och de dagar han är som sämst återvänder han dit igen. Oroliga nätter drömmer han om de platser han sprang på som barn. Trots att han inte varit där på över 10 år så lever de kvar i minnet lika tydligt som om det vore igår han och hans morfar tog vägen upp till Bjäsäters missionshus.
För sådär tre år sen fick morfar stroke, hjärtinfarkt och urinvägsinfektion på samma gång och blev väldigt rörig. Plötsligt började han prata om platser och personer jag aldrig hört talas om förut trots att vi ofta pratat om hans barndom. Han började prata om hans grannar när han bodde i Sörgår’n. Han flyttade därifrån med sin familj 1923 och det var ju inte precis igår.
”Calle i Dalen sin egendom sköter
trots de motgångar som honom möter.
Han odlar tobak, dill och lök
Och då och då han gör sina försök”

Det var en varm sommar, den där sommaren i början av 90-talet, och när jag satt där och drack solvärmd mellanmjölk och lyssnade på Kurts traktor. Jag minns inte så mycket mer av det där kollot. Det var kanske inte så spännande. Jag gick visst och pratade med Kurt och hans kossor ibland. Detta var många år innan min inte helt utan stolthet ihopplockade picknick blev nedtrampad av ungtjurar. Men vad gjorde det förresten, det hjälper mig ju bara att komma ihåg den gången. Min förkärlek till nötdjur har hållit i sig hur som helst.

Jag borde lyssnat mer till regnets sånger

Nej, såhär kan vi inte ha det. Först skriver han en text om sitt eftermäle för att sedan vara frånvarande i månader. Det duger inte. Nej. Kan ju verka som om man gått händelserna i förväg eller nåt.

Slutet på augusti blev väldigt intressant. Mycket repetition och föreställningar. En intensiv period som gick över väldigt fort. Man an ser en massa roliga människor ofta under en kort tid sen ser man dem aldrig mer, eller inte på länge. Teatern förde nåt gott med sig. Nåt väldigt gott. Nåt oväntat. Jag fick användning av min mantel.

Idag kom ett förvirrande telefonsamtal. Borde fatta ett klokt beslut. Men hur vet man vad som är klokt i förväg? Säg inte att jag ska följa mitt hjärta för det litar jag inte riktigt på längre. Det fanns nog en tid när jag gjorde det. Jag vill dit igen tror jag.

Folke Algotsson. Riddare. Ädel och rättrådig.

Eftermäle

Har suttit och läst igenom gamla dödsrunor över diverse folk. Vad ska en annan bli ihågkommen för? ”Östergötlands siste byfåne avled på söndagen vid en ålder av 95 år” Skulle det kunna vara jag? ”hans yrkesverksamma liv väcker ingen större vördnad, han största värv var med den värdighet han frambar byfånearvet. Ett arv han får bära med sig i graven om vilket hans hembygds söner och döttrar ska bära vittnesbörd i generationer.” Nej, det blir nog inte så. Hoppas jag. Man vill ju inte att byfånarnas ska dö ut.

Jag tänkte på hur mycket skit man pratar. Hur ofta säger man saker som verkligen betyder något? Jag funderade på om någon nångonsin kommer citera mig. Kommer nån tycka att jag sagt nåt riktigt bra. Nåt i stil med:
- Han (jag) sade ”Allting är relativt utom kvinnors vilja att krångla till allting” (det har jag aldrig sagt)
Eller varför inte:
- Han (jag) sade ”Det är så svårt att laga paj, hur mycket man än lagar den är den ju alltid paj”
Ännu hellre:
- Han (jag) sade ”Jag kommer ihåg dina anletsdrag i kvällssolen, innan den gick ned bakom Anderna och fick ditt ansikte att nästan skimra, gyllene.” Men det har jag ju aldrig sagt så hur skulle nån kunna citera det? Men som jag tänkte det den där gången i kvällssolen.

Vissa ristar sina namn i trädets bark för att göra sig odödliga.

Björkängen del 4

De enda gångerna jag verkligen ansträngt mig, stått upp och kämpat för min åsikt har det nog gällt naturrelaterade saker. Så var det även den där gången nånstans mitt på 80-talet.
En granne tyckte att diverse träd som skymde solen att komma åt hans trädgård skulle tas ned. Det tyckte inte jag. Speciellt mycket tyckte jag om en al som stod precis vid pulkabacken. Snitslarna som knutits runt trädstammarna slet jag och Matte ned. Vår granne, frid över hans minne, var en tjurskalle. Han kom in och klagade. Jag minns hur han stod innanför dörren när jag kom hem en dag. Så klappade han mig på huvudet och sade med överlägsen ton att det där skulle jag väl inte göra om. Nejdå sade jag så skenheligt jag kunde. Om jag sen slet ned fler snitslar minns jag inte. Skit samma, träden försvann i vilket fall som helst. Jag blev utan alkottar, grannen fick mer solljus.


Redan då var jag väldigt nyfiken. Det var tydligen svårt att hålla mig fast på trädgården. Det försöktes med staket och dylikt. Helt utan resultat. Jag smet alltid genom en glipa häcken eller trasslade mig fram för att springa ned genom dungen till lekplatsen. Där började min längtan att se och upptäcka. Ja, kanske var det så. Bilden visar på en av alla de gånger insatsstyrkan fick rycka ut för att hitta rymlingen.

Sot

Så är Gunnars hus ett minne blott. Murstocken står kvar jämte en hög av aska och bråte. Det känns bra. Det var ganska beklämmande att se huset stå för fäfot efter flertalet vandaliseringar. Jag kan fortfarande minnas köket och den ljusblåa flugsmällan. Jag fick en mon chichí (ursäkta min dåliga franska) av Gunnar 1983 eller så. Jag börjar visst bli gammal. Jag kan påpeka flera ställen i området som försvunnit under min livstid. Thappers hus, Trädgårdstorp, Kohagen, cementgjuteriet och nu Nykvarnstorpet. Mina planer att bli ett äkta byaoriginal verkar kunna gå i lås.



Det verkar dessvärre inte som om mina ambitioner är vad de kunde ha varit här på bloggen. Kanske kommer jag igång igen. Det spörs på som man säger här i därdera.

27/4-07 och solen skiner

Jag minns det som att hon var den som fick mig att läsa. Tordyveln flyger i skymningen gick som sommarföljetång på radion. Jag missade några avsnitt och var tvungen att köpa boken och klev för första gången in i Maria Gripes fantasivärld. Ikväll visar SVT en intervju med henne 20:00. Missa inte den om du inte såg den när den gick för några år sedan. Hon är alldeles underbar. Hon berättar om spökerier, oförklarliga händelser och bäckars olika läten.

Vår

Nu är det vår, det kan bara vara bra. Försommaren lär visst gå tillbaka lite under veckan men jag vet ju att våren inte går att stoppa så idag är jag glad. Jag känner att jag är mer i fas än jag varit på länge och har tid att göra de uppgifter jag har framför mig.

Snart ska jag äntligen lägga upp de texter som ligger halvskrivna i datorn. Och finns det de som mot förmodan fortfarande orkar gå in här ibland trots den sista tidens snåla uppdateringsfrekvens så ber jag att få tacka för det. Jag lovar att skärpa mig.

Måste köpa nya strängar till min nylongitarr. Det brast en sträng idag. A-strängen till råga på allt. Ja, det kanske är lika illa som vilken sträng som helst.

Björkängen del 3

Det var nog vår, tror jag. Jag och Matte satt i Wastes tv-rum. Lili & Sussie på teven. De var visst populära en gång i tiden. Jag kommer inte ihåg vem av dem Waste tyckte var snyggast trots att han sade det den där dagen, nån gång under tidigt 80-tal. Kanske var det vår. Jag kan själv inte minnas vem som var Lili och vem som var Sussie. Det kom bara 4-5 personer på Wastes begravning. Konstigt, med tanke på hur många som brukade springa hos honom. Alla björkängenungarna kom dit, så vill jag minnas att det var. Till och med T och C var där. Om än inte omtyckta av alla andra ungar. Han var en liten busunge, Waste. Fortfarande när jag var barn. Hur gammal var han då? Över 70 skulle jag tro. Nu ligger Waste i familjegraven, nästan nere vid dammen. Jag brukar tänka på honom när jag går förbi graven om somrarna. Jag undrar vem som bor i hans stora hus nu. Jag har inte åkt förbi det på flera år tror jag. Det är så mycket som är förändrat nu. Lekparken dit jag smet genom staketet, kröken där jag cyklade omkull och fick sy två stygn i pannan, Manne i Ångcentralens hus är utbytt mot ett stort och vräkigt hus med märklig arkitektur, Wastes hage är bebyggd och vårat gamla hus är ommålat.

Hett tips!!!

Jag vill gärna komma in och lämna ett tips. Senare idag (20/3) kan man höra min ljuva stämma i studentradion när jag prata lite om Sydamerika och väljer musik därifrån.
Gå in på http://www.studorg.liu.se/studentradion/lyssna.php klockan 22 eller för all del tidigare om ni vill det. Massor med bra sydamerikansk och spansk musik utlovas.

Kan även höras analogt på 89,0 dock bara för östgötar.

Väl mött

Nobelpriskandidat

Ja, nu frestas du säkert att tänka att jag ska skriva om mig själv och mina litterära bravader. Nejdu.
Joyce Carol Oates och Amos Oz brukar framhållas som lämpliga nobelpriskandidater. Jag tänkte att jag skulle se vad experterna såg i dessa författare. Och det kunde vara kul att ha läst en nobelpristagare innan den tilldelats priset. Det har aldrig hänt i mitt fall. Eller jo, jag såg en pjäs av Pinter innan han tilldelades nobelpriset, det borde räknas. Men det var ju inte för Pinters skull utan för att min store idol Thommy Berggren hade regisserat. Thommy förresten kunde ses i ”Elvira Madigan” på TV häromdagen, det missade du väl inte? Han är verkligen lysande.

Nu tappar jag tråden. Vad jag ville få sagt var att jag nyligen läst ”Våld – En historia om kärlek” av Joyce Carol Oates. En lysande skildring av smärta, skuld, olika sorters rättvisa och mycket annat. Läs den.

Aning av vår

Jag att en stund i solen härom dagen, kände dess strålar värma ansiktet. Doften av vår är gräs som börjar gro, jord som jäser och tinar upp. Vårens ljud är talgoxe och koltrast. Vad är vårens smak?
Vår är en bukett tulpaner på bordet, nya primulor i fönstret, dessa saker har inhandlats. Det tar in vårkänslorna även inomhus.

Gamla dansbandsdrömmar

Jag sticker inte under stol med att jag en gång i tiden lyssnade en del på dansband och att jag senare hade funderingar på att söka värvning i ett dansband. Och om sanningen ska fram ligger nog en och annan potentiell dansbandshit och lurar i lådan nånstans, i botten, undangömd.

Lennartz verkar ha blivit en succé. Deras myspacesida har ganska många 1000 träffar. Jag tycker att fördommar skildras på ett lysande sätt i serien. Sen kommer en del låtar man en gång gillade upp och väcker gamla minnen.

Detta inlägg går under rubriken veckans erkännande eller saker jag lyckligtvis lyckades förändra

Björkängen del 2

Jag är nere i lådorna igen och river. En bild, ett stycke liv. En lycklig liten rågblond pojke (som 20 år senare saknar sitt tjocka hår). Min mamma hade bundit mig en krans av prästkragar. Det var sommar och Pierre Thorsson regerade på plan. Hans pappa bodde på gatan nedanför oss. Min tidigare nämnda bästis var dagbarn hos dem.

Jag kan drömma mig tillbaka, jag kan berätta om det för någon. Men det räcker inte. Jag vill tillbaka igen. Till Wastes hage, jag vill hälsa på Manne i Ångcentralen. Jag vill gå till Rut i svängens hus och knacka på, glida nedför isrännorna vid sidan av Korpberget, cykla på den leriga traktorvägen förbi Galtbron, åka i full fart nedför Fältskärnsbacken, rykta hästar i 4H, och allt annat som hörde min barndom i Björkängen till. Men det hjälper inte. Det är inte längre samma plats.

Manne i Ångcentralen och Rut i svängen är döda. Det lilla torpet nedanför berget är rivet och i Wastes hage har de byggt en massa vräkiga villor.

Nej, jag nöjer mig hellre med att drömma tillbaka. Och i drömmen finns ju mina gamla lekkamrater kvar också. Den enda jag kan komma på som bor kvar är Anna O men henne lekte ju aldrig jag med, hon var ju mycket äldre än mig.

Fem punkter man ska eller vill uppfylla under året var nån slags bloggstafettskedjebrevstjofsan. Jag tog uppdraget eller vad man ska kalla det som en komplimang och:

Jag ska ha 40 i spanska vid sommarens början.

Jag ska tjäna pengar till nästa, ännu oplanerade, resa under sommaren och hösten.

Jag vill dra upp lite långsiktiga planer som sträcker sig längre än ett halvår framåt för en gångs skull. Typ komma på vad jag ska bli när jag blir stor. Vore skönt att ha ett vettigt svar eftersom man får den frågan så väldigt fota.

Jag skulle vilja komma igång med lite träning. Både konditionsträning och axel-bröst-biceps-och-sånt-muskelträning.

Jag ska öva mer på mina musikinstrument.

Nyrenässans

Vårruset kan ta sig konstiga uttryck ibland. När jag var ute och promenerade igår började jag plötsligt fundera på ett Pressmeddelande jag skulle skrivit om jag vore en megakänd musiker eller så. Att jag skulle skapa en pakt med andra musiker, skådespelare, konstnärer av alla slag att inte uttala sig i skandalpressen. Sen kan man gärna släppa in politiker, ämbetsmän, en och annan styrelseordförande från storbolag och så vidare. Om tillräckligt många respektabla personer sade ifrån, personer som många ser upp till, då måste det väl kunna få en effekt, eller? Jag tror på godheten och människans fria vilja. Antagligen är jag naiv som vanligt.

Inte för att den tidigare tanken hade med detta att göra men ett länge sovande musikprojekt har vaknat till liv och bör besökas:
http://www.myspace.com/kossweden

Björkängen del 1

Det här är en av mina favoritbilder och det enda fotografi jag har av Lina och mig. Hennes pappa tog det. I maj 1984. Oj. Tiden går visst. Ibland känns det verkligen som den rusar iväg. Ibland känns det lite jobbigt.
De bodde på gatan nedanför oss. I ”Trädgårds-Lasses” gamla hus. Jag hängde hemma hos dem väldigt mycket. Sen flyttade de till England. Vi gifte oss aldrig. De kom tillbaka igen några år senare. Nu vet jag ingenting. Jag såg en skymt av henne på stan för sådär tio år sedan. Men redan då hade tiden gått.
Fast förresten så flyttade vi innan dem, om än bara över strömmen. Kanske ska jag ta reda på var hon bor, men jag ska skriva det här först. Hon kunde inte säga r. Hon kallade mig Jobban.
Åt vilket håll rann åren? Vad hände med tiden vid Korpberget, Björkängen och Ljungbacken? Jag minns det som en väldigt lycklig tid. En tid jag nästan saknar ibland.

Jag såg ”Farväl Falkenberg” i veckan. Långsamt böljande nostalgi. Jag kände igen mig. Hur skulle man inte kunna göra det som uppvuxen i en småstad? Min nostalgi här är kanske inte alltid så smärtfylld.

Jag vet inte om jag längre har problem med risken att bli kvar här. Jag har sett världen. Jag vet vad den har att erbjuda. Jag har sett småstäder och storstäder här hemma också. Same shit diferent name. Ungefär. Nej, så illa är det såklart inte. Men du förstår vad jag menar.

Jag tänker på dem ibland. På Lina, Waste, ”Manne i Ångcentralen”, Lena, Rune, Gunilla, Anita, bröderna Nilsson, Ove, Marie, Herbert och Irja, Sara, ja listan blir alldeles för lång. Jag hoppas de har det bra. Alla Björkängenbarnen.

De gudarna älskar dör unga.

Det är väl så det heter?
Jag tänkte på det när en försändelse bland annat innehållande en skiva med Elliott Smith damp ned i lådan. Lysande låtskrivare som dessvärre lämnade oss blott 34 år gammal 2003. OM du inte har en aning vem denna lysande musiker var ska beordras du härmed lyssna in honom här: http://www.youtube.com/watch?v=zH8-lQ9CeyI

Jag tänker på det varje gång jag hör Jeff Buckley sjunga sin lysande version av Leonard Cohens lika lysande låt ”Halelujah”.

Jag tänker det varje gång jag hör Nick Drake.

Jag tänkte det igen när kvällstidningarna slog mynt av Johanna Sällströms tragiska bortgång. Ja, de kan ju gärna låtsas om att de faktiskt bryr sig. Inte fan lurar de mig. (var detta första gången jag svor i min bloggs historia?). Jag blir spyfärdig av att se dem riktigt gotta sig i hennes olycka. Finns det nån som kan titta på hyenor eller gamar och tycka att det är så mysiga djur att man gärna skulle ha en hel drös hemma på tomten?

Jag tänker det ännu fler gånger men det ger mig ingen tröst.

Snarlikt

Kan du måhända se en utseendemässig röd tråd från J.K Rowling till Laurence Fishburne via Leonard Cohen, John Travolta, Billie Piper, Harvey Keitel, Kate Winslet, Toni Braxton, Alfred Hitchcock, Jon Bon Jovi, Kurt Russel och Anna Popplewell.

Enligt My celebrity look-alikes5 är de alla lika mig. Vem hade kunnat ana? Jag tycker väl själv kanske inte att jag ofta tänkt att ovanstående personer liknar mig så gräsligt mycket.

Jag fick hur som helst tipset att gå in på http://www.myheritage.com/FP/Company/tryFaceRecognition.php för att lägga in ett foto och se vilka åtta kändisar jag liknar. Jag blev dock nyfiken och tänkte se hur tillförlitlig den här metoden egentligen var. Jag provade med tio olika bilder av undertecknad för att se vilka hollywoodkändisar som skulle återkomma. Jag tyckte mig i början kunna se nåt slags nordisk röd tråd med Greta Garbo, Melanie Griffith och Jake Gyllenhaal men de får snarare sägas utgöra undantag. Resultatet ser ut som följer:

I min barndom var jag lik dessa:

En del av dem har ju visserligen ganska ungdomligt utseende. Men helt ärligt. Hannibal Lector kopian nere i hörnet?

Sådär 18,5 år senare är jag plötsligt lik David Duchovny och Ralph Fiennes:

Ytterligare nåt år senare dyker två svenskättlingar upp:

Ungefär samma år ser jag ut som Anna Poppelwell gör innan hon själv gjorde de. Jag kunde nog inte vunnit nån look-alike för man kan väl inte härma nåt som inte finns?


Ja likheten med Kate Winslet och Billie Piper sitter väl i skägget antar jag.

Det här kortet (som jag dessvärre lyckades fumla bort) fann jag intressant. Nu är jag plötsligt lik en irländare, en walesare och en engelska. Dessutom är Kurts förfäder engelska och Travoltas mamma irländska. Harveys föräldrar var dock av polskrumänsk börd som får utgöra undantaget som bekräftar regeln och de där gamla gubbarna har jag redan glömt vilka det var. Kkanske har jag brittiska drag, kanske var metoden lysande. Eller kanske funkar slumpen skitbra. Att de där britterna med undantag för cohen dessutom är blåögda bekräftar ju redan vad vi redan visste, att vikingarna inte bara vad handelsresande.

Ja, detta gav mig inte så mycket. Det var mest lite kul i alla sin fånighet. Pröva du också och delge mig resultatet. Slutligen kan jag meddela att inte en enda person kom upp två gånger.

Drömmar 3

Ibland när jag vaknar och har haft en speciell, märklig eller bara småtrevlig dröm vill jag inte vakna. Vill somna om och stanna kvar en stund. Kanske är det än känsla i drömmen jag vill åt, kanske nån människa jag vill fortsätta drömma om och nån enstaka gång har jag hört en låt i drömmen som jag vill höra igen. Alltså, kanske en bra låt som jag skrev i drömmen om du förstår vad jag menar. Det hände för sådär två veckor sen. Jag försökte somna om för att utröna vem jag dansat med under drömmens sista skälvande sekunder. Men jag lyckades inte somna om. Hon hade randig tröja, svart och vit. Efter ett tags eftersökande i huvudet insåg jag att jag inte skulle fundera mer. Är det meningen att jag ska veta så får hon väl komma tillbaka. Gör hon inte det får jag väl fortsätta drömma om något annat istället. Jag vet bara vem jag ville att det skulle vara.

Jag har märkt att jag är inne i en kretiv fas just nu. Det innebär vissa problem. Det är svårt att koncentrera sig på vissa saker vilket innebär att studierna inte blir som de borde alla gånger. Får försöka få ur mig kreativiteten för att koncentrera sig på Don Quijote. Men det kan vara svårt. När det är mycket som vill ut.

Mormor

Mormor växte upp med sina morföräldrar. I Nystugan i stjärnorpsskogarna. Pappan hade dött några månader innan hennes födsel. Ingen vet riktigt vem han var. Han hette Lundgren. Jag kan inte tänka mig att någon längre har personligt minne av honom, vem än han nu var.
Mormors mor hade nog tänkt ta med sig mormor till Muskö utanför Nynäshamn dit hon flyttade men morfadern sade ”Flickan stannar här” och så fick det bli. Han sade inte så mycket, Oscar, men när han talade så var det nog ingen som sade emot. Jag vet inte hur många av moderns syskon som fortfarande bodde hemma då men sex eller sju kanske. Jag var där några gånger när jag var barn, i Nysugan. Då bodde mormors moster Ester där. Ett riktigt original. Hon var nära 96 när hon dog. Några månader senare dog mormor. Jag kommer ihåg sista gången jag såg henne, för tjugo år sen nu. Hon var märkt av sjukdomen. Inte förstod jag att jag aldrig skulle se henne igen.
Ester har jag bara ett minne av. Hon hörde förskräckligt dåligt och jag fick tacka tre-fyra gånger för 50-öringen (eller vad det var) för att hon skulle höra. Nu är Nystugan ombyggd och jag har fått erbjudande att komma och titta in men jag vet inte. Mamma vill helst inte gå dit. Det är ju inte samma hus längre. Jag nöjer mig nog med att ibland cykla förbi, på stigen från Gruvan.

Jag gick en sen kväll på kyrkogården för lite sen. Det var mörkt och lyktorna kastade ett matt sken över marken, det snöade lätt. Där ligger de alla. Anna, Oscar, mormor, Ester. Jag kände mig väldigt rofylld. På nåt sätt har jag alltid känt mig hemma i de där trakterna. Vid tallarna runt Gruvan, i dalen, ute på piren, på stenhällen vid Skiren, i Bjäsäter.

Mi sueño 2

Jag hade en så underlig dröm inatt. Det har gått en lång tid nu utan att jag kommit ihåg mina drömmar efter det att jag vaknat. I Peru kom jag ihåg väldigt få drömmar. Jag vill minnas att jag läst nåt eller att nån berättat för mig nån gång vad det berodde på eller att han/hon hade nån teori i ämnet. Men jag kan inte minnas. Det är mycket som gömmer sig där bak som ibland kommer fram, tack vare att man lyckas associera till det genom nåt man hör eller ser. Det är också märkligt. Att man ibland kan rabbla upp en sångtext som man varken hört eller sjungit på flera år.

Vad var det som gjorde den så märklig då, drömmen? Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Det var mest en känsla i drömmen. Ett välbefinnande.
Jag försökte somna om efter att ha väckts av klockradion men väcktes snart upp igen av telefonen. Sen var det ingen idé.
Kanske kommer den tillbaka inatt igen.
Kanske kommer hon tillbaka, henne som jag dansade med igår natt. Vem var hon förresten? Kanske var det det jag ville få reda på när jag försökte somna om.
Många kansken.
Kanske är jag vilsen.

Årslista

Jag brukar inte göra såhär men nu har jag i alla fall snyltat på någon annans kreativitet. Jag hittade den hos en bloggare som snott den av nån som snott den av nån. Ungefär.

1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
flög över Atlanten, väl på andra sidan en massa saker
2. Höll du några av dina nyårslöften?
ja - att fortsätta låta bli att ge nyårslöften
3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
ja
4. Dog någon som stod dig nära?
nej
5. Vilka länder besökte du?
Sverige, Tyskland, Spanien, Peru, Bolivia, Paraguay, Brasilien, Argentina
6. Är det något du saknade år 2006 som du vill ha år 2007?
jo, men det vågar jag inte ens hoppas på
7. Vilket datum från år 2006 kommer du alltid minnas, och varför?

8. Vad var din största framgång i år?
att få min spanska till en imponerande nivå
9. Största misstaget?
att inte våga hoppas eller nåt
10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
njae, det tror jag inte. Inte mer än vanligt i alla fall
11. Bästa köpet?
digitalkameran
12. Vad spenderade du mest pengar på?
digitalkameran igen, flygresa
15. Gjorde någonting dig riktigt glad?
sommaren och många saker i Peru
16. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2006?
hips don’t lie – Shakira (tyvärr), glassigt – Mange Schmidt (tyvärr igen), Smuk og dejlig – Anne Linnet
17. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
gladare
18. smalare eller tjockare?
oförändrat tror jag
19. rikare eller fattigare?
definitivt fattigare vi slutet av året
20. Vad önskar du att du gjort mer?
chansat
21. Vad önskar du att du gjort mindre?
fegat
22. Hur tillbringade du julen?
hemma
23. Blev du kär i år?
det har väl inte du med att göra. Javisstja, jag valde ju själv att ta med de här frågorna, ok då, lite kanske.
24. Hur många one night stands?
lika många som vanligt, vad tror du om mig egentligen
25. Favoritprogram på TV?
engelska deckare kanske
26. Hatar du någon nu som du inte hatade i början av året?
det tror jag inte, det ligger inte för mig att hata
27. Bästa böckerna du läste i år?
Amos Oz - Att känna en kvinna, Ernesto Sabato – El tunel, Stig Claesson - Svart asfalt, grönt gräs. Har dessvärre inte läst så mycket i år.
28. Största musikaliska upptäckten?
Sofia Talvik eller Brita Persson kanske.
29. Något du önskade dig och fick?
ett bra år
30. Något du önskade dig men inte fick?
ja, trots att jag blåste en ögonfrans
31. Årets bästa film?
ehm, Babel kanske
32. Vad gjorde du på din födelsedag? Hur många år fyllde du?
26 blev det den här gången, minns faktiskt inte vad jag giorde, ingen stor tillställning.
33. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
ja, om den där ögonfransönskningen slagit in
35. Hur skulle du beskriva din stil år 2006?
laidback, observerande
36. Vad fick dig att må bra?
tango – inte dansen utan varumärket
37. Vilken kändis var du mest sugen på?
är Kiri Te Kanawa känd? Dum fråga hur som helst
38. Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Oj, jag diskuterade en del fångvård och skuldfrågor i Peru.
39. Vem saknade du?
?
40. De bästa nya människorna du träffade?
nya vänner i Peru.
41. Bästa nya pryl?
digitalkameran igen
42. En värdefull läxa du lärt dig i år
att ingenting kommer av sig självt.
43. Citera en sångtext som summerar ditt år:
Who would believe that she could dance like this. Makes a man wanna speak spanish.
Alternativt - Hello, hello, hello, good-bye,Good-bye, good-bye, good-bye. Thats all there is. And the leaves that are green turned to brown, And they wither with the wind, And they crumble in your hand.

Ensamhet

Jag var egentligen förebredd på det. Jag hade hört det från många innan. Man är inte ensam när man är ute och reser. Det är först när man kommer hem som ensamheten kommer. När man inte har nån att dela alla minnen och upplevelser med. Där sitter man med sina foton, brev, kvitton, etiketter och tygtrasor som alla andra skiter fullständigt i. Om inte så är historierna runt de olika sakerna för det mesta totalt ointressanta för någon som inte var där och delade ögonblicken med dig. Och det är ju de historierna som är de viktigaste för dig, inte sakerna i sig. De hjälper kanske till att minnas.

Självklart kan jag mejla eller chatta med alla jag träffade under resans gång men det är inte riktigt det samma och statistiskt sett kommer, om någon, väldigt få fortfarande befinna sig bland de jag hör av mig till med regelbundenhet om ett år eller två.

Den är så konstig, den här tomheten. Saknad, ensamhet, längtan, tacksamhet, ånger och glädje i nån slags melankolisk ångestfylld symbios. Jag blir inte klok på den riktigt. Och hur ska den lämna mig denna eländiga vinter. Snart kommer snön och rensar mitt huvud. Det hoppas jag på.

Tankar i januari

Jag skulle vilja hitta nåt bra att skriva längst där inne, långt bak i huvet. Nån gång kanske kasta in ett skojigt minne inte bara en massa vemod med människor som jag aldrig kommer se igen. Bitterljuvt javisst. Men jag är ju å andra sidan lite så.

Igår var jag till teatern. Det var ett tag sen. Spelman på taket. En riktigt bra uppsättning tyckte jag. Mannen som spelar Tevje (glömde köpa program) hade så bra timing i sina repliker. Hur som helst satt jag där och plötsligt slog det mig att där skulle ju jag stå. Ja, det var ju min dröm. I så många år. Jag vet inte om drömmen försvann eller vad som hände. Skådespeleri är ju dessutom en av de saker jag verkligen känner att jag behärskar. Inte fan är jag poet, musiker eller författare (vad jag än säger). Den konstform jag behärskar är ju skådespeleri. Med det inte sagt att jag inte alls hoppas på det stundande ambientflumprojektet.

Jag har fått några digitala bilder framkallade. Resultatet blev bättre än jag väntat mig. Det är ju så mycket roligare att sitta med ett antal utvalda papperskopior än att bläddra bland 1000 bilder på datorn. Jag lånade ett par intressanta böcker på biblan också. Kanske kan jag bli lite klokare (som om jag inte vore klok nog)

Jag vill ha snö snarast. Nu vill jag åka skidor.

Tänk att Hilding och Ruts ättlig hittat tillbaka till bygden. Det tyckte jag var festligt. Hon verkar ju vara trevlig och efter vad jag hört riktigt duktig också.

Jag spelade överstämma på okarina idag. Jag tror det gick bra även om jag inte vet om det hördes. Ja, nyss nämnda person hörde det visst så duktig är hon nog.

Nattsudd

De brukar komma om nätterna. Precis när jag släckt lampan, som vore de ljusskygga. Varifrån kommer de? Tankarna, idéerna, minnena, drömmarna som håller mig vaken.

Ibland funderingar om hur jag kunde gjort något annorlunda, ord som sagts, ord som borde sagts. Om det hade förändrat något. Ibland från igår, ibland 1998.

Idéer till böcker jag vill skriva, människor jag vill träffa, böcker jag vill läsa, sånger jag vill höra och skriva.

Minnen av saker jag gjort. Minnen av människor jag saknar, jag oftare vill träffa, önskar jag ska se igen eller önskar jag aldrig sett.

Drömmar om platser jag vill se, människor jag vill möta och sånger jag aldrig kommer skriva.

Tankar på henne. Nu ska jag bara komma på vem hon är.

Det är dessa hjärnaktiviteter som håller mig vaken långt in på småtimmarna ibland. Ja, inte bara de i sig utan även arbetet med att skriva ned dem på papper. Jag borde placera mp3-spelaren vid sidan av sängen så jag kunde prata in dem där, det går fortare. Inte för att jag skriver långsamt men ibland fladdrar tankarna förbi så fort att jag knappt hinner få ned dem på pappret. I den farten blir det inte heller så läsligt.

Minnen

Hon brukade göra lemonad. Nu vill jag göra lemonad. Jag vill göra saker hon gjorde för att minnas hur hon gjorde dem och kanske nånstans snudda vid ett minne av nånting vi gjorde tillsammans. Då kanske minnena inte bleknar bort. Och ibland känns hon nära. Då känns inte avståndet, inte den långa tid sen vi sågs eller det faktum att vi inte skall ses igen.

Jag lyssnar på en del Peter LeMarclåtar och förflyttas genast några år tillbaka i tiden. Ett fult brunt golv i Vadstena. Ett kök, ett internat. En bra tid för mig. Även om det inte kändes positivt hela tiden. Tidvis var det en aning kaotiskt. Men ibland kan jag sakna många av de dagar jag spenderade där. Samtalen, vännerna, filmstunderna vid rosa soffan, alla koppar te i ett annat kök med samma fula bruna golv, promenaderna utmed Vättern till den gamla fyren. Jag hade många bra dagar.

Feels like home är Spanien, Love and youth är kanalen, den där MTV-unpluggedskivan är Peru.

Jag tror detta handlar om att associera. Eller, jag vet inte riktigt. Kanske är det bara nostalgi och saknad.

Saker jag idag gjort för första gången i mitt liv:
1: Bytt däck på en hästtransport
2: Övat på överstämma med min okarina. Ska eventuellt framföras på söndag.
3: Tagit med mig en hembakad danske kringle till boa
4: Burit ut köksluckor till släpkärran
5: Sett min släkting Christine

Ett slag

Det var någon av de otaliga gånger jag gick på på den lilla gatan som leder ned mor Limaqpampa. Jag minns inte när.

Ett barn som fick ett slag. Vi såg det, vi hörde ljudet av slaget. Vi såg på varandra, utan att tala, sorgset smått chockade. Sen sade hon

- Såg du det där.
- Ja, sade jag.
Jag hade inget mer att säga. Jag hade aldrig sett ett barn bli slaget förut. Det gjorde ont.

Jag kan inte längre minnas annat än handen som slog. Ansiktet är försvunnet, men det var en kvinna som slog. Kanske hans mor.

Vi följde barnet på några stegs avstånd ett tag under tystnad. Såg barnets sävliga gång, nedslaget, skamset böjandes huvudet mot marken. Vi hörde den tröstlösa gråten.

Jag ska aldrig se det barnet igen. Kvinnan som gick vid min sida, som jag delade denna otrevliga upplevelse med, såg jag nån gång efter det men det är länge sen nu. men jag tänker på dem ibland. Henne och barnet.

Tankar innan året är slut

Han tvådde sina händer innan han lät domstolen döma honom. Men nu var det inte Pilatus utan Bush. Jaja, det var absolut inte det jag skulle skriva om. Det finns det andra som gör.

Jag ska leka nyårskrönika. Se tillbaka. Ett bra sätt att förstå nutiden och att förbereda sig för framtiden, att se tillbaka.

Jag har haft ett bra år. Helt säkert det bästa på länge. I våras fick jag äntligen mina första högskolepoäng i spanska. Och nånstans där började jag bestämma mig för att åka till Sydamerika för att pröva min spanska, eller för att utveckla den snarare och äntligen komma till länder jag länge velat se. Sommaren var inte bara varm och go’. Det bästa på länge på jobbet. För första gången på många år sade jag äntligen ”jag kommer tillbaka”. Värmen höll i sig. Sen fick jag se och uppleva saker jag aldrig kunnat drömma om i Peru. Ruiner, människor, mat och transportmedel.

Jag har inga höga förhoppningar för 2007. Inte så att jag tror att det blir ett skitår, det är ju dumt att hoppas på för mycket. Nej, vänta nu. Det här skulle jag ju visa lite tacksamhet över året som gick. Mer eftertanke än gnäll.

Tack 2006 och välkommen 2007.

Gott nytt år på er