Kärleken lärde mig längta

Solen sken. Septemberblå himmel över Vretaslätten. En flaska Inca mindre, en dag äldre såg jag skogar, åkrar och vägar passera utanför vindrutan. Ett slags vemod fyllde mig när eftermiddagssolen lyste in genom sidorutan. Nåt försvann. Nåt som fanns nära är längre bort. Nåt jag aldrig tog förgivet. Nåt som blåste som en storm genom min vardag. Nåt jag aldrig vill vara utan.

Jag är så bra på att längta. Jag vet precis hur man gör. Kärleken lärde mig längta.