Bloggen lever - den var bara skendöd

Jag vill inte påstå mig vara livsnjutningen personifierad men jag tycker det är viktigt att försöka stanna upp och reflektera över det goda i livet när jag kan. Det skulle göra mig ont att en dag inse att jag inte tagit tillvara till livet till fullo, att jag inte levat livet fullt ut, inte ens i närheten, att jag inte sett allt vackert som funnits framför mina ögon. Därför stannar jag upp en stund när solen lyser in på vår balkong och trafikbullret sakta avtar. Jag präntar in grönskans skiftningar i denna vår som lär vara den torraste på 35 år.

Jag är i fas, känner mig harmonisk. Pilfinkarna tjattrar, några barns rop ekar ut mellan husen. 12:an brummar förbi ute på vägen. Vi har biogasdrivna stadsbussar i Linköping. Jag har satt ut kursen. Jag trivs med mina studier och min plan känns spännande. Jag har hittat en kvinna att dela livet med. En kvinna att se solen gå ned med. En kvinna att skratta och gråta med. Jag är i fas.

Jag vet inte hur många gånger jag har varit här. Hur många gånger jag funderat över bloggens vara eller icke vara. Jag vill ju fortsätta skriva och har flera texter på papper som ska hit, historier att berätta så jag låter väl min blogg få leva vidare. Jag vet ju att i alla fall min syster går in här och läser.

Det luktar gräs, det luktar jord men framförallt luktar det vår. Det är i ruset av alla dessa i inlägget nämnda sinnesrörelser som våren väcker fram hos mig som jag fattar detta beslut:
Bloggen får leva