Om septembersol, adventspynt och Bjäsäter

Och visst, självklart är det så, jag tänker tillbaka, tillbaka till den tiden jag alltid återvänder till. Som vore min själ sammankopplad med den tiden, med de platserna och med den jag var då på ett sätt som kan kännas som telepati ibland, som ger mig ångest ibland men oftast stärker den tiden mig. Jag tycker om att resa tillbaka dit. Det kommer jag fortsätta göra i hela mitt liv. Inget kan ta den tiden ifrån mig och jag är helt övertygad att om jag en dag blir senil, går i barndom, kommer jag springa omkring på gatorna där, klättra i träden, som jag sprang och klättrade då. Korpberget, Wastes hage, dungen, Mariakällan och Galtbrovägen är för alltid starkt sammankopplade med den där lille blåögde lintotten jag en gång var. Förresten vet jag inte om han är så avlägsen. Jag tror att han fortfarande bor kvar i mig, jag hoppas det.

Men till skillnad från förut längtar jag inte tillbaka. Jag har ett bra liv, jag är en harmonisk man. Vem hade trott? Nu ser jag bara tillbaka lyckligt nostalgisk i tacksamhet över den barndom jag fick.

Just idag vänder jag även tillbaka till en dag i september i år. Jag stod i Bjäsäter tillsammans med min släkting Klas. För dig som inte är bekant med miljön ligger denna lilla by i ett öppet landskap mitt inne i skogen. Byn där min morfar föddes. Byn han på ålderns höst skrev om och drömde sig tillbaka till. Jag minns att jag inte riktigt ville åka därifrån den där dagen, från det vackra, harmoniska och tysta landskapet till bullret, betongen och röran. Solen sken varm. Vi sade inte så mycket, Klas och jag. Vi bara stod där. Andäktiga tänkandes på alla förfäder som stått där i solen i Bjäsäter en septemberdag nån gång. Det var alldeles tyst och jag tänkte att nu kan höstrusket komma, det skiter jag i.

Ju mer jag tänker på just den känslan ju mer inser jag hur jag hade älskat att växa upp just där. Men så tänker jag att jag ju faktiskt älskade att växa upp där jag växte upp, i Björkängen. Kanske flyttar vi dit en dag, till Bjäsäter, det skulle jag älska. Jag vill gå där som gammal och höra morfars röst i porlet från Skvallerbäcken. Se honom gå bredvid mig på grusvägen upp mot Bjäsäters gamla missionshus där han en gång gick med sin morfar. Känna hans närvaro när jag cyklandes passerar alla hagar, ängar och åkrar han en gång passerade, genade över eller arbetade på.

Nu har vi adventspyntat vår lägenhet för första gången. Vi trivs väldigt bra med det. Man behöver den uppmysningen av tillvaron när det hopplösa novembermörkret sänker sig över tillvaron. Jag lade dock märke till en sak i år ”jag räds inte novembermörkret”. Det var en befriande tanke. Det är inte bara pyntet. Det är hon. Min lilla mynta. Förortstjejen från huvudstaden och pojken från landet. Hur väntat var det då? Inte så värst kanske.

Om tåg, harmoni och allmän lathet

Jag tänker inte ta upp det självklara; det som redan nämnts här så många gånger. Läsaren kan se det med ena ögon; denne bloggare är en periodare. Det senaste året har bloggperioderna kommit glest och de har varat under en väldigt begränsad tid. Anledningen till detta lilla fenomen känner jag så väl till men hur ska jag kunna säga det. Vill man erkänna att man inom sig bär en sådan enorm lathet som gör att man inte ens orkar skriva, hur mycket man än älskar det. Visst skulle jag kunna skylla på inspirationen, låta pretentiös och måla ut mig som bloggarnas bloggare som minsann inte slänger ur sig vilken smörja som helst. Men liknande ljug vill jag bespara er. Ni förtjänar bättre kära läsare (precis om att jag hade några).

Så till dig kära/käre läsare (eller kanske bara till mig själv) som kanske slank in här av en slump eller som kanske gick in för vilken gång i ordningen minns du inte och till din kopiöst stora förvåning finner sidan uppdaterad; jag har inga ursäkter, jag ger inga löften, jag ber om ursäkt, jag kryper i gruset med en innerlig önskan att bli förlåten och hoppets låga blir svag och med den falnande lågan dör hoppet att återfå förtroendet. Kanske svamlar jag bara. Inte den blekaste.

Det gick så många tåg medan jag till synes stod och förtvinade på perrongen. Men skam den som ger sig. Nu sitter jag på tåget. Jag vet inte om vi reser i första klass eller inte, det är väl en definitionsfråga, vi reser i alla fall tillsammans. Tänk att så många förseningar, ombokningar, inställda resor och missade avgångar kunde leda till det här. Skit samma hur det gick till. Vi sitter här i samma kupé. Det gör vi jävligt rätt i. Vi sitter på rätt tåg min kära och jag.

Innan jag tappar tråden för tredje gången i samma inlägg slutar jag.

Lev väl