Dagdröm #1

Hon gick barfota över gruset. Jag har bevarat den bilden och den kommer tillbaka till mig ibland tillsammans med bilden av den apelsinfärgade månen. Jag vet att det var så. Månen liksom hängde lågt över slätten, den var full och verkligen alldeles apelsinfärgad. Jag minns det som att vi stod tätt intill varandra. Kropp mot kropp. Snälla säg att det var så det var. Säg att jag minns rätt. För jag vill så gärna behålla den bilden i min dagdröm. En vacker bild att hålla sig fast vid när allt känns kallt o grått. När ensamheten och det bittra hälsar på. När mitt mostånd är svagt. När hjärtat längtar.

Jag dagdrömmer ofta, det har jag alltid gjort. I mitt huvud spelas minnen upp, ibland är drömmen snarare en framtidsvision. Jag går igenom olika möjliga scenarier i huvudet. Jag tror att jag på det sättet ska komma fram till den optimala lösningen. Jag tvivlar på att det fungerar. Det jag undrar mest är vad folk tänker när jag går och småler åt något i dagdrömmen. De kan ju inte veta vad jag går och flinar åt. Att det kanske är ett kärt gammalt minne från Björkängen eller så.