Björkängen, drömmarnas hem

Man kan inte glömma nåt man inte vetat, sade jag tidigare idag. När jag sagt det började jag fundera om det är så säkert. Kom inte fram till ett entydigt svar. Bara en hoper lösa funderingar. Du vet såna som det ligger drösvis med i varenda vrå hos mig. Små lappar med strofer, tankar, drömmar och diverse själsliga utsvävningar. Då och då brukar jag samla dessa lappar och skriva ned det i en bok. Dessa anteckningsbäcker är en brokig blandning av svammel och guldkorn.

Jag tycker om att skriva ned minnen. Doftminnen, smakminnen och andra sinnesrörelser. Doften om morgranra ståendes på trappan till vårt hus i Björkängen. När jag känner den där doften tänker jag alltid på det minnet. Jag kan inte beskriva doften och vet inte var den kommer ifrån. Men för mig är den tidigt 80-tal, en liten nyfiken pojke vid foten av Korpberget.

Jag minns isrännan, pirret i magen innan man förhoppningsvis landade i snöhögen nedanför berget. De svindlande äventyren är kära minnen.

Jag minns också morgonsolen mitt första sommarlov. Ett av mina älsklingsminnen. Aldrig att jag sov bort en underbar sommarmorgon.

Igår pratade mamma och jag om den rödhåriga flickan. Jag vet inte vad hon hette (inte mamma heller) men jag kommer ihåg hennes hår och hundarna utanför deras hus. Jag tror inte hon fick gå ner till min gata så ofta. Jag kom på mig själv med att tänka att hon nog inte hade så många vänner. Det hade hon nog inte. Sen flyttade hon och hennes mamma, sen flyttade vi. Undrar om hon kommer ihåg mig. Undrar vad hon i så fall tänker. Vad minns hon av mig? Minns hon mitt rågblonda hår? Jo, alldeles vitt var mitt hår då. En gång sade en mycket trevlig dam att hon kom ihåg mina ögon. Det var gulligt. Hon bodde också i Björkängen när jag var liten. Sen såg jag henne flera år senare och hon berättade mig detta.

Nu ska jag sova men ibland kommer jag att tänka på nån från barndomen och jag vill inte släppa minnet. Rädd att förlora det kanske. Rädd att missa nåt jag kanske kommer på om jag håller fast vid minnet en liten stund. Nostalgiker. In i benmärgen.


Dagens ord:
Solkatt
En liten reflexion av hoppfullt solljus kommer emot dig genom fönstret.

Dagens plats:
Blåsvädret
Inte för att det är ett vackert område på något sätt, snarare fult, med asfalt och avgaser men jag gillar namnet.


Godnatt kära läsare
kasta inte bort era minnen
skriv ner dem
håll kvar dem
spara dem om inte annat till barnbarnen

A hazy shade of winter

Solen sken och jag gav mig ut i vinterluften för att fota lite. Åt kraftverket till finns dock inte så mycket att fota som jag inte redan fotat 736 gånger tidigare. Detta visste jag men gick dit i alla fall. Nästa gånga jag går dit ska jag ta med mig alla kameror och gå in på kraftverksområdet och fota lite vatten. Jag vet, det är inte helt omtyckt. Men jag har redan varit innanför staketet massa gånger. Särslikt i yngre år var det ganska spännande. Alltid finns det nåt hål i staketet. Det behöver jag inte göra nåt själv. Hål har det alltid funnits. Titta bara här vad de små lymlarna gör. Själva har de hål i huvet. Ja, jag vet en fånig liknelse men jag tillåter mig att vara fånig ibland och erkänner det.

Den där teorin om hur man skulle få människor att vara snälla mot varandra och behandla varandra med respekt filar jag fortfarande på. Kanske man kunde skapa något slags zerum. Och jag kunde få fredspriset. fast det delar ju norrmännen ut så det kan väl kvitta kanske. Om jag framställer zerumet kanske jag fåt priset i kemi istället och frå motta priset ur hans majonnäs konugens hand. Hans kungliga höghet Carl Gustav Folke Hubertus Bernadotte. Chabo är lättare men det säger väl ingen nuförtiden. Hursomhelst det där med att ändra attityd och inställning hos vissa vore nog inte så dumt. Men vem skulle lyssna på Jesus idag? Vadå tycka lika mycke om alla idioter som mig själv? Inte få slå tillbaka? Jag menar inte att man ska behöva älska Jesus. Bara att det finns en del basic stuff där i hur man kan bemöta andra om man inte vill anstränga sig att bli illa omtyckt. Det finns en risk att jag kanske låter bitter. Det är annars en rädsla, att bli bitter. Måtte jag aldrig bli bitter.

Idag hade vi årets förstas körövning. Rösten var ringrostig. Men det är roligt att komma igång igen.

NU ska jag sova.

Valparaíso

Jag ser på Dagbok från en mororcykel och längtar till Chile. Vilket härligt äventyr förresten. Genom Sydamerika påmotorcykel 1952. Che Guevara är ju faktiskt så fascinerande som man kan tro. Även om man bortser från kupp med Castro på Cuba och avrättningen efter försök till dito i Bolivia. Detta behandlas inte alls i filmen. Dessbättre ej heller särskilt mycket av stalinism, som Che, efter vad jag förstått, friskt förespråkade. Här får man följa människan Che i svårtillgängliga sydamerikanska obygder hjälpa leprasjuka. Miljöer och människor som får mig att längta. Hoppas att Valparaíso väntar på mig.

Var på introduktionen idag. Spanska A. det största glädjeämnet vid varje kursstart är ju självklart den långa lista svindyra böcker man måste inskaffa. Som om någon gör tusen nålar på plånboken. Annars ska nog kursen gå bra tror jag. Om jag plockar fram allt som jag skuffat undan i bakhuvudet.

Grattade morfar idag, 88 år. Undrar om jag får bli så gammal. Jag har ju lite av pelleblo't i mig så lite hopp finns. Men jag kan nog aldrig bli som moster Ester eller Ester i Fallet som hon också kalades. Hon var inte min moster utan min mormors moster. En alldeles speciell person. Hon var född 1891 och jag är väldigt glad att komma ihåg henne en smula. Även om jag vara var lite mer än sex år sista gången jag såg henne och jag tror jag saknar henne. Hon bodde i sitt föräldrahem i skogen till hon var 95. Och älgar kom fram och åt äpplen i hennes trädgråd. Det minns jag. Ester levde väl i princip på sill, potatis och knäckebröd. Eftersom hennes föräldrar hade det väldigt fattigt förstod hon inte varför hon skulle kosta på sig nån onödig lyx. Hon var väldigt rak på sak och ganska frän. När en av hennes bröder gått bort sade hon följande om broderns fru "Kunde inte hon ha dött istället" Sån var hon. Ester i Fallet. Morfar är hur som helst vid gott mod och trivs utmärkt med att bli bortskämd på hemmet där han bor. Hans far blev ju nära 95 år.

Pelleblo't förresten, det vill jag berätta om en annan gång.

Ibland kan jag undra vilka gener jag fått. Morfar är 88 och farmor ett halvår äldre. Men generna på farfars sida är mindre roliga. Farfar blev 55, min faster också, farfars far 53, farfars farmor 47. Men å andra sidan blev farfars mor och hennes fyra syskon i snitt 88 år. Tänk om man fick välja sina gener.

Jag såg på nyframkallade kort och gladde mig åt att jag bytte frisyr :) Bildbevis utlovas ej!!
Vad ska barnbarnen tro.....

Alexandra, en sommar

Nu yr snön utanför. Märkligt nog kom dock ett sommarminne till mig helt plötsligt. Jag kom att tänka på Alexandra i lekparken. Undrar varför. Jag har ju inte sett henne på år och dar. Jo, förretsen, jag såg ju henne på en parkering strax innan nyårsafton. Hon var sig lik, tror jag. Jag kunde ju ha frågat om hon kom ihåg min kind. Eller om hon förträngt gamla pussar. Det är sällan jag är i Björkängen nu för tiden. Jag sprang där som barn. Då var världen god! (sagt i fullkomlig objektivitet)

Förresten är det väl inte så konstigt att minnet kom till mig just nu. Häromdagen tänkte jag att det vore bra om våren kunde infinna sig snart. Jag brukar gilla vinter men det är nåt med den här vintern jag inte gillar.

Men snart är hemska januari slut och man kan börja hoppas igen. Sedan är det inte långt kvar tills man kan höra vattnet porla i Skvallerbäcken. Fint namn. Skvallerbäcken skvallrar om vårens ankomst. Vill du se och höra den så kan du bege dig till Bjäsäter, åt Sörgår'n till.

Jag eldade i öppna spisen igår. När elden slocknat fick jag för mig att stänga spjället för att konservera lite glöd men det osade som attan efter ett tag och jag tvingades öppna igen. Nu luktar det rök i hela huset. Men det är väldigt trevligt att tända en brasa i vintermörkret.

Jag tror att jag kanske kan fixa klarinetten lite provisoriskt. Fixa tätningen på ett ställe bara. Sen ska jag spela Syster ensam och Spiders web.

Berätta för alla dem som älskar
berätta hur det ligger till
Om man älskar brunnit och bejakat
och sen avstått fast man inte vill.
Om älskat och avstått
står ens hjärta alltid still.

Gunnars hus står öde, Nykvarn är förfallet.

När ska jag få total kontroll över min papperssituation? Även om jag gör en rejäl sortering då och då så är högen snart där igen. Djupt rotat sitter detta. Kanske går det att läsa i mitt dna.

Satt och plockade på gitarren och in såg en sak. Jag kanske borde välja ett annat instrument. Måste fixa klarinetten. Fast det är svårt att sjunga till klarinetten. Särskilt om jag spelar på den själv samtidigt.

Någon har brutit upp fönsterluckorna på Bengtssons hus igen. Ja, Bengtssons förresten. Gunnar dog ju 1983 men sånt sitter i. Märkligt att jag kommer ihåg honom. Jag var ju väldigt liten då. Jag var där med morgar en gång och lämnade hans post som morfar gick till honom med den sista tiden. Bengtssons hus ligger 250m ifrån vårt hus på en grusväg men ändå på samma gata, typ, och har samma adress. Detta innebar att en gång när någon av rutorna var sönderslagna kom polisen hit och det är ju alltid kul för grannarna om det står en polisbil på infarten. Hursom helst så ser det förskräckligt ut därinne. Jag gick in i somras. Då hade rutan på baksidan stått sönderslagen i tre månader utan åtgärd. Ja, ingen vill visst hyra längre av förklarliga själ. Någon/några hade roat sig med att riva ut innehållet i vartenda låda. Eldat på golvet och slagit sönder vartenda ruta mot fönsterluckorna. Jag hade inte varit inne sen den där gången 1983. Det var sig inte riktigt likt.

Nedräkningen till OS började ju redan när det förra slutade, 1407 dagar kvar, eller så. Jag vet inte hur naivt positiv min treguldsgissning. Oftast blir det ju högst ett guld i vinterOS men i år talar en del för 2-3 tycker jag.

Hur höga pretentioner har jag? Jag har ju sett filmer, lyssnat på musik, läst grammatik, läst en novell och lånat en dvd med övningar i spanska. Inte för att jag är säker på att denna uppvärmning ger nåt jätte resultat. På onsdag är det upprop och morfars födelsedag. Vi ska fira honom på lördag men jag åker förbi imorgon ändå.

Var inne och kollade lite efter svenskättade kända amerikaner. Det är ju egentligen inte så osannolikt att väldigt många jänkare har svenska anor med tanke på att en miljon svenskar emigrerade. Jag är själv släkt med två amerikanska nobelpristagare, (OBS-det är långt tillbaka och märks inte alls) i fysik och kemi och två skådespelerskor. En okänd som jag inte kommer ihåg vad hon heter vars man regisserat mästerverket djungelGeorge (jag är faktiskt ironisk). Men collast är ju att vara släkt med Signe Hasso. Jaja. Vart tog finska släkten vägen? Vet inte men jag fick ju tag på en ur den grenen. Får väl försöka ringa igen.

Nä, nu ska jag sova och vänta på det där fotovädret.

Medmänsklighet? Värdighet?

Jag ska sluta läsa löpsedlar. Jag ska förtränga existensen av..... Ja vad heter de där slaskiga tidningarna som kom ut på kvällarna förr som brukar ha feta löpsedlar där det står "Sexchock" "Katastrof" "Skandal" och andra inadekvata kraftord. Jag har visst redan förträngt. Nä såklart inte.
Jag vet att jag redan gnällt länge på all skandalpress. Nu borde alla som omskrivits eller som har anhöriga som omskrivits i "MAN DÖD .... BALKONG" "KVINNA HITTAD DÖD" osv begära provision. Utan allt rotande i andra stackars eländiga människors privatliv som varken tidningarna eller dess läsare har med att göra, inga nyheter. Flydd är den tid då den minsta gnutta moral kunde gömma sig i nån korridår i dessa redaktioner. Fläska på bara, häng ut de djävlarna. Har man blivit skjuten/hängt sig/kört in i en buske/varit onykter i en krogkö får man skylla sig själv. Har man inte varit alkoholförgiftad så har man varit det ändå. Vi säger det.
Är man inte hotad så skapas ett hot. Eller ett fiktivt hot, som givetvis ger ett sken av att vara reellt.
DÅ: "Aftonbladet behövs om sanningen ska fram"
NU: "Aftonbladet behövs om sanningen ska framkallas"
Men jag är nog dum som ger dem publicitet. De förtjänasr inte ens att bli omskrivna på min fjantiga blogg. Jag ska gå hårdare fram. Jag ska börja uppmana andra människor att bojkotta. Räcker inte det kanske jag kommer se mig själv tvungen att ta till direkta hot. Den här gången vänder vi inte andra kinden till. Snälla, säg att vi inte gör det.

------- ------ ----- ---- --- -- -

Det är något sorgligt över det hela. En gång för inte allt för länge sedan var fotografierna som ligger i kartongen kära ägodelar. De föreställde personer som stod någon nära. Släktingar och vänner. Nu, vad är korten nu? Några bilder i en kartong. de flesta av korten säger mig ingenting. Vilka var de som satt i den där båten i sjön Yngaren någon mil från Nyköping den där dagen? Helga och Erhard? deras barn? Om jag har gissat rätt återstår ändå fyra personer. Lever någon av dem idag? Ja, det tror jag. Men hur ska jag få tag på Harriet? Hon kan säkert berätta vilka de är. Allt är förgängligt och det är väl bara att acceptera antar jag. Även jag. Är du? Det är väl inget att sura över egentligen, bara en anledning att se till att man tar vara på den tid man får. "Livet är för kort för att gullegullas bort" vem var det som sjöng så? Jag minns inte. Men nåt sant är det i tanken.

När jag blir rik ska jag investera i ett digitalt kamerahus så att jag kan koppla på mina objektiv på det. jag villa att det ska bli bra fotoväder så att jag kan gå ut och fota lite. Har laddat två kameror en färg, en svart vit. Nu har jag inget mer att säga.

- Hade du det från början? Frågar säkert någon näsvis person? Det återstår till någon annan att bedömma säger jag lite fegt. Ha det bra där ute. Men ta på dig varmt om öron och fingrar. Lova mig det.

P.S Är det bra eller lite synd att varken Otto Sjöberg eller Linda Skugge läser min lilla moralistiska blogg? Vad tycker du? D.S

Han kom till vår räddning

Så var han då äntligen åter. Kjell Alinge. Som en räddare, kändes det nästan som. Efter alldeles för lång frånvaro har sr-ledningen äntligen gett honom lite utrymme. Eldorado 22:30-24:00 torsdagar. Programmet från min barndom är tillbaka. Missa inte det. Jag kommer ihåg när jag stod i morfars snickarbod som barn och lyssnade på Kjell. Resultaten av mitt snickeri har knappast gått till historien som mästerverk utan snarare hamnat i någon vedeldad panna.
Kjell däremot han är ju faktiskt legendarisk inom etermediet. Han har varit banbrytande på flera sätt. Dels genom sitt sätt och sina helgalna utfall. Så långt bort man kan komma från mainstream. Musiken är knappast mainsteam heller. Kanske gillar jag den inte alltid. Men att lyssna till Kjell är stor underhållning. Sen är ju rösten otroligt behaglig.

Igår läste jag ut "Svart asfalt, grönt gräs" av Sig Claesson. En läsvärd barndomsskildring. En fin och intressant skildring av Sverige under 30-och 40-talet. kanske tyckte jag att det var extra intressent eftersom hans situation påminde en del om min farfars. Hans föräldrar flyttade också in till Stockholm från landet om än tio år tidigare än författarens. De bodde också på Söder. Farfar dog ju innan jag föddes så jag vet egentligen inte så mycket mer än vad farmor och kyrkoarkiven kan säga. Hans fars släkt är väldigt dunkel. Men det skall väl klarna snart. Om jag hittar en ättling till Ingrid och Nisse så kanske jag kan få veta mer. Eller om jag kan hitta nån kusin till farfar, om de är vid livet. ledtrådarna är väldigt få men det ska gå. Sen kanske jag kan reda ut några frågetecken i lådan med fotografier.

Jag tittar ut genom fönstret och ser snön yra. Jag har alltid gillat det tror jag. Att se snön yra genom fönstret. Ja, snön ska inte yra in genom fönstret, det är blicken som färdas genom fönstret, inte snön. Om du nu skulle ha missuppfattat mig.

Det är ju alltid lika härligt att skotta i snöyran och jag är ju aldrig sen att ta ett nappatag i skyffeln och vräka iväg snön så det yr åt alla håll. Nåja, jag skottade i alla fall. Nu har ju den yrt igen sen länge och jag bör skotta igen imorgon men den dagen den sorgen. Jag har inget emot att skotta. Bra träning.

Min tanke var att lägga in en väldans intressant länk men jag hittade inte vad jag sökte. Det finns kanske inte. Kanske inbillade jag mig det.

Istället tipsar jag om :
http://www.lemarc.se/bandarkivet.php
Dä man kan ladda ner örhängen som "Hålen i himmelens golv", "Just vid den här tiden", "Syster ensam" och "Dom strandsattas vals" missa inte dem. Sen finns det en hel drös andra låtar att ladda ner. Helt gratis.

Mingel, Proportioner, Strömmen och Kjell is back!

Jag var till invigningen av Linköpings nya turistbyrå. En ganska trevlig tillställning. Jag var där som representant för Vreta och våran klosterförening. Delegationen från Vreta minglade i diverse utstyrlslar. Jag bar min gamla vanliga renessansdräkt. Ja min och min. Förresten, appropå inget, vad gör man inte för att synas.

Jag fick en skymt av henne, ja du vet inte vem jag menar men hon har ett ansikte med näst intill perfekta proportioner. Hela hon kanske. När hon gick förbi insåg jag att hon inte är så lång som jag trott. Jag försöker inget säga, bara det. Jag vet ju inte ett skvatt om hennes personlighet/vem hon är/vad hon heter och inte tänker jag ta reda på det. Varför? Det ska jag fundera på, trots att jag helt säkert vet.

Snön yr utanför och jag känner mig lite frusen. Kom att tänka på Waste igår. en mycket speciell man från barndomen borta i Björkängen. Jag bodde ju på andra sidan strömmen då. "på andra sidan strömmen" är förresten ett vanligt begrepp här. Även "på andra sidan kanalen" men det var inte det jag tänkte på.

Waste var en festlig person som alla ungar i kvarteret gick till. Han hade väl inte riktigt vuxit upp och var alldeles full av bus. Ända sedan han släppte ut nå han fångat i råttfällan i konfirmandläsningssalen nån gån på 30-talet så har historierna gått. Han åkte traktor till affären ända tills nån galning körde på honom så att den var obrukbar. Men nu ligger han i familjegraven på F.

Fick ett handskrivet brev igår. Det är ju inte varje dag precis. Det var vänligt av dig Hanna, om du nu har ovett nog att titta in här.

Imorgon är det en stor dag. Ta fram skumpan, ladda bandspelaren (om du inte skrotat den), öppna romburken, ta på smoking/frack/ed, borsta frisyren, ta av ansiktsmasken. Kjell is back. Fråga inte vilken Kjell för då går upp i limningen(underbart uttryck)Alinge såklart. Han är äntligen tillbaka på allvar. Hur länge har man inte väntat? Eldorado är tillbaka i etern. Tack Kjell. Kjell ikväll. Nä, imorgonkväll.

Nu ska jag lägga mig med "Svart asfalt, grönt gräs" som är underbar läsning.

vi hörs, det hoppas jag

Cochabamba

Seg och frusen har jag varit. En lång dag. Långsam. Såg Lost in translation och tyckte väl att den var ungefär så bra som jag hört, ungefär. Hämtade rekvisita idag till onsdagen då jag ska på invigning av nya turistinformationen. Har man inte kommit upp sig i smöret om man fått en biljett dit? Nej kanske inte. Och vadå smör? Jag gillar inte smör så värts. Smörslungad potatis möjligen. Har laddat kameran och ska väl börja gläppa. Imorgon ska jag köpa en svartvit film och sätta i den gamla systemkameran från före min tid som stått och dammat på hyllan sen jag lade den där för fem år sen eller nåt. Det satt en gammal film i upptäckte jag när jag öppnade luckan!!! Jag har ändå glömt vad det var på den så det gör inget. Men kanske hade det varit nåt riktigt bra. Troligtvis inte. Nu ligger filmen bland kaffesump och apelsinskal i soppåsen. Så kan det gå hörrö. Det hade den nog aldrig kunnat föreställa sig.

Tog en rask promenad ner till Roxen och tillbaka igår. Gick så fort att jag var halvmatt när jag kom hem och tvingades sätta mig i soffan och slå på nån kass film. Jag verkar ha gjort nåt dumt med digitalkameran, linsen hakar upp sig nämerligen. Jag som tänkt gläppa lite bilder och lägga in här bland mitt meningslösa bladder för att om möjligt få något sagt med dem istället. När orden sviker mig menar jag.

Det är långt till Cochabamba. Ja, jag tänkte på det idag. Det är långt till Cochabamba, tänkte jag. På många sätt. Alltså, jag tänkte inte på många sätt, jag tänkte att det är långt till Cochabamba i flera avseenden. Vad försöker jag säga? Den dan jag står på Boliviansk mark ska jag förklara.

Under tiden, estoy contando las estrellas. Nej, det har inget med några flottdrypande chips att göra

Längtan i kubik

jag plockade ner allt förra helgen
när nya året är kommet känns alltid
de där fula figurerna ganska
omotiverade och jag vill mosa
undan dem långt in i garderoben.

Nu kan man äntligen börja
hoppas på den där
förbannade våren som alltid
dröjer.
Längtan i kubik.

Nu skymtar gräsmattor
och oräfsade löv fram
under snötäcket
som öppna sår.

Jag önskar ju inte bort snön än
jag vet att det ändå inte
kan bli vår på länge.


Man vinner Karibieresor i telefonen
man förnedras i tevetablån
(när man antas vilja se farsotsdoku)
man får sin smak indoktrinerad i radio
(när man luras gilla mainsteam)
man bedras av smutspressen
(som påstår sig skriva i var själs intresse)

VILKEN UNDERBAR VÄRLD!

Jag är inte bitter, jag är inte bitter, jag är inte bitter
eller?

Såg The constant gardner, ännu en påminnelse om hur små vi är inför överheten. The big boys är svåra att fälla. Särskilt nere i afrika där filmen utspelas. Väldigt deprimerande. Särskilt eftersom jag är övertygad om att verkligheten ser ut såhär. Regissören Fernando Mereilles gjorde ju "Guds stad" som är en absolut favorit. Nu ska jag börja läsa en ny bok. Vill läsa nåt som är en riktig örfil, nåt som känns.

Listor

Har så smått börjar repetera lite inför studierna i vår. En hel del spanska har ju hunnit försvinna ur hjärnan men lite finns det kvar. Det är så skojigt att riktigt gosa in sig i grammatikböcker av alla slag. Nästan lika roligt som ogräsrensning i spöregn. Eller inte så illa kanske.
Fredrik Lindströms självgoda tryne är tillbaka i rutan. Ja, jag gillar ju hans program eftersom de är informativa på ett lättsamt sätt och jag tror att många kan ta till sig informationen. Jar är väldigt intresserad av dialekter men jag tycker väl inte att det kom fram nåt nytt precis. Visserligen var det här bara en inledning tror jag. Vi får se.

Har suttit och läst i Sveriges bebyggelse från 1948. Intressant läsning. Klumpig bok bara.
Läste färdig "Hur hon segrade". Började visst i somras och har läst flera böcker emellan för den avr så tråkig. Jag tyckte kanske att titeln lät lite tuff och helt i tiden. Nu var den kanske inte så feministisk som titeln intalade mig, gott i och för sig. Guy de Chantepleure är ju ett coolt namn också. Men det hjälpte alltså inte. Jag har definitivt läst bättre.

Några listor är färdiga och en vacker dag publicerar jag dem kanske här.

Och gråvädret kryper in under huden. Jag börjar snart räkna dagar. Hur många kan det vara kvar till rödvingetrasten sitter i eken och sjunger i Limmingsängen? Alldeles för många om det ska vara detta slabb. Kom och rädda oss käre trast.

Drama

Katie Melua, ja, ganska trevlig skiva. Kanske Jenny Wilsons ännu mer. Ja, jag tror det. Slagkraftig popskiva. Hennes röst påminner mig om nåt/nån men jag vet inte vad.

Börje Ahlstedt, den store. En äkta skådespelare. Ända ut i fingerspetsarna. Så är han ju kanske störst just nu. Dat har väl funnits andra som kunnat mäta sig med honom tidigare men just nu verkar det skralt. Det vore häftigt att spela mot honom. Kommer det hända? Nej, det betvivlar jag. Även om drömmen om Dramaten aldrig riktigt dött. Hur som helst retade Börje gallfeber på de andra i "Stjärnorna på slottet" idag.

Imorgon ska jag till min mormors syster. Tur att nån bryr sig om alla gamla släktingar.

The beginning

Here at last comes the beginnings of my life. No, my blogging life. How pretentious is it not to write in english? Why should I? I know noone from abroad will ever read this. Nej det är sant. Mina pretentioner sjönk visst ganska snart. Jag tänkte att Robert Douglas skulle få vara med och inleda bloggandet. Ja, antagligen ville jag bara visa upp mig själv lite. Hur ståtlig jag är som girig greve anno 1658.



Hursomhelst är jag ute i blogvärlden. Jag finns. Jag blir antagligen tvungen att ta tillbaka allt mitt tidigare gnäll över bloggare som skriver om konsistens på gröt och tidningen som kom 17 min för sent. Och visst kom jag på en lagom pretentiös titel? Kanske får ni stämma närmare bekantskap med Kakukilla vad det lider. Det är meningen tror jag.