Eftermäle

Har suttit och läst igenom gamla dödsrunor över diverse folk. Vad ska en annan bli ihågkommen för? ”Östergötlands siste byfåne avled på söndagen vid en ålder av 95 år” Skulle det kunna vara jag? ”hans yrkesverksamma liv väcker ingen större vördnad, han största värv var med den värdighet han frambar byfånearvet. Ett arv han får bära med sig i graven om vilket hans hembygds söner och döttrar ska bära vittnesbörd i generationer.” Nej, det blir nog inte så. Hoppas jag. Man vill ju inte att byfånarnas ska dö ut.

Jag tänkte på hur mycket skit man pratar. Hur ofta säger man saker som verkligen betyder något? Jag funderade på om någon nångonsin kommer citera mig. Kommer nån tycka att jag sagt nåt riktigt bra. Nåt i stil med:
- Han (jag) sade ”Allting är relativt utom kvinnors vilja att krångla till allting” (det har jag aldrig sagt)
Eller varför inte:
- Han (jag) sade ”Det är så svårt att laga paj, hur mycket man än lagar den är den ju alltid paj”
Ännu hellre:
- Han (jag) sade ”Jag kommer ihåg dina anletsdrag i kvällssolen, innan den gick ned bakom Anderna och fick ditt ansikte att nästan skimra, gyllene.” Men det har jag ju aldrig sagt så hur skulle nån kunna citera det? Men som jag tänkte det den där gången i kvällssolen.

Vissa ristar sina namn i trädets bark för att göra sig odödliga.

Björkängen del 4

De enda gångerna jag verkligen ansträngt mig, stått upp och kämpat för min åsikt har det nog gällt naturrelaterade saker. Så var det även den där gången nånstans mitt på 80-talet.
En granne tyckte att diverse träd som skymde solen att komma åt hans trädgård skulle tas ned. Det tyckte inte jag. Speciellt mycket tyckte jag om en al som stod precis vid pulkabacken. Snitslarna som knutits runt trädstammarna slet jag och Matte ned. Vår granne, frid över hans minne, var en tjurskalle. Han kom in och klagade. Jag minns hur han stod innanför dörren när jag kom hem en dag. Så klappade han mig på huvudet och sade med överlägsen ton att det där skulle jag väl inte göra om. Nejdå sade jag så skenheligt jag kunde. Om jag sen slet ned fler snitslar minns jag inte. Skit samma, träden försvann i vilket fall som helst. Jag blev utan alkottar, grannen fick mer solljus.


Redan då var jag väldigt nyfiken. Det var tydligen svårt att hålla mig fast på trädgården. Det försöktes med staket och dylikt. Helt utan resultat. Jag smet alltid genom en glipa häcken eller trasslade mig fram för att springa ned genom dungen till lekplatsen. Där började min längtan att se och upptäcka. Ja, kanske var det så. Bilden visar på en av alla de gånger insatsstyrkan fick rycka ut för att hitta rymlingen.

Sot

Så är Gunnars hus ett minne blott. Murstocken står kvar jämte en hög av aska och bråte. Det känns bra. Det var ganska beklämmande att se huset stå för fäfot efter flertalet vandaliseringar. Jag kan fortfarande minnas köket och den ljusblåa flugsmällan. Jag fick en mon chichí (ursäkta min dåliga franska) av Gunnar 1983 eller så. Jag börjar visst bli gammal. Jag kan påpeka flera ställen i området som försvunnit under min livstid. Thappers hus, Trädgårdstorp, Kohagen, cementgjuteriet och nu Nykvarnstorpet. Mina planer att bli ett äkta byaoriginal verkar kunna gå i lås.



Det verkar dessvärre inte som om mina ambitioner är vad de kunde ha varit här på bloggen. Kanske kommer jag igång igen. Det spörs på som man säger här i därdera.