Om tåg, harmoni och allmän lathet

Jag tänker inte ta upp det självklara; det som redan nämnts här så många gånger. Läsaren kan se det med ena ögon; denne bloggare är en periodare. Det senaste året har bloggperioderna kommit glest och de har varat under en väldigt begränsad tid. Anledningen till detta lilla fenomen känner jag så väl till men hur ska jag kunna säga det. Vill man erkänna att man inom sig bär en sådan enorm lathet som gör att man inte ens orkar skriva, hur mycket man än älskar det. Visst skulle jag kunna skylla på inspirationen, låta pretentiös och måla ut mig som bloggarnas bloggare som minsann inte slänger ur sig vilken smörja som helst. Men liknande ljug vill jag bespara er. Ni förtjänar bättre kära läsare (precis om att jag hade några).

Så till dig kära/käre läsare (eller kanske bara till mig själv) som kanske slank in här av en slump eller som kanske gick in för vilken gång i ordningen minns du inte och till din kopiöst stora förvåning finner sidan uppdaterad; jag har inga ursäkter, jag ger inga löften, jag ber om ursäkt, jag kryper i gruset med en innerlig önskan att bli förlåten och hoppets låga blir svag och med den falnande lågan dör hoppet att återfå förtroendet. Kanske svamlar jag bara. Inte den blekaste.

Det gick så många tåg medan jag till synes stod och förtvinade på perrongen. Men skam den som ger sig. Nu sitter jag på tåget. Jag vet inte om vi reser i första klass eller inte, det är väl en definitionsfråga, vi reser i alla fall tillsammans. Tänk att så många förseningar, ombokningar, inställda resor och missade avgångar kunde leda till det här. Skit samma hur det gick till. Vi sitter här i samma kupé. Det gör vi jävligt rätt i. Vi sitter på rätt tåg min kära och jag.

Innan jag tappar tråden för tredje gången i samma inlägg slutar jag.

Lev väl