Mormor

Mormor växte upp med sina morföräldrar. I Nystugan i stjärnorpsskogarna. Pappan hade dött några månader innan hennes födsel. Ingen vet riktigt vem han var. Han hette Lundgren. Jag kan inte tänka mig att någon längre har personligt minne av honom, vem än han nu var.
Mormors mor hade nog tänkt ta med sig mormor till Muskö utanför Nynäshamn dit hon flyttade men morfadern sade ”Flickan stannar här” och så fick det bli. Han sade inte så mycket, Oscar, men när han talade så var det nog ingen som sade emot. Jag vet inte hur många av moderns syskon som fortfarande bodde hemma då men sex eller sju kanske. Jag var där några gånger när jag var barn, i Nysugan. Då bodde mormors moster Ester där. Ett riktigt original. Hon var nära 96 när hon dog. Några månader senare dog mormor. Jag kommer ihåg sista gången jag såg henne, för tjugo år sen nu. Hon var märkt av sjukdomen. Inte förstod jag att jag aldrig skulle se henne igen.
Ester har jag bara ett minne av. Hon hörde förskräckligt dåligt och jag fick tacka tre-fyra gånger för 50-öringen (eller vad det var) för att hon skulle höra. Nu är Nystugan ombyggd och jag har fått erbjudande att komma och titta in men jag vet inte. Mamma vill helst inte gå dit. Det är ju inte samma hus längre. Jag nöjer mig nog med att ibland cykla förbi, på stigen från Gruvan.

Jag gick en sen kväll på kyrkogården för lite sen. Det var mörkt och lyktorna kastade ett matt sken över marken, det snöade lätt. Där ligger de alla. Anna, Oscar, mormor, Ester. Jag kände mig väldigt rofylld. På nåt sätt har jag alltid känt mig hemma i de där trakterna. Vid tallarna runt Gruvan, i dalen, ute på piren, på stenhällen vid Skiren, i Bjäsäter.