Morfar

Han fanns med redan när jag tog mina första stapplande steg på en gräsmatta i en trädgård med ett hus ritat av Henry Fraenkel. Nu har morfar, efter ganska lång tid av allt mer tilltagande sjukdom, till slut fått somna in. Sista gången jag såg honom, för en månad sedan var han trött och utmattad. Fyra dagar senare gav han upp andan. Jag missunnar inte morfar att slippa kämpa för att ens orka slå upp ögonen och jag kommer unna mig själv att sörja och sakna en del av mig som efter 28 års nära vänskap inte finns längre.
Eller vänta nu, det är ju inte riktigt sant. Allt jag någonsin känt och fortfarande känner för morfar kommer jag alltid bära med mig. Imorgon är det begravning och vi ska ta farväl av morfar. Men jag vet att han kommer finnas med mig, och jag vet att han kommer titta ned på mig då och då för att se att jag har det bra och förhoppningsvis kommer mormor och morfar kunna vara stola över vad de ser.