Ett slag

Det var någon av de otaliga gånger jag gick på på den lilla gatan som leder ned mor Limaqpampa. Jag minns inte när.

Ett barn som fick ett slag. Vi såg det, vi hörde ljudet av slaget. Vi såg på varandra, utan att tala, sorgset smått chockade. Sen sade hon

- Såg du det där.
- Ja, sade jag.
Jag hade inget mer att säga. Jag hade aldrig sett ett barn bli slaget förut. Det gjorde ont.

Jag kan inte längre minnas annat än handen som slog. Ansiktet är försvunnet, men det var en kvinna som slog. Kanske hans mor.

Vi följde barnet på några stegs avstånd ett tag under tystnad. Såg barnets sävliga gång, nedslaget, skamset böjandes huvudet mot marken. Vi hörde den tröstlösa gråten.

Jag ska aldrig se det barnet igen. Kvinnan som gick vid min sida, som jag delade denna otrevliga upplevelse med, såg jag nån gång efter det men det är länge sen nu. men jag tänker på dem ibland. Henne och barnet.