Skåpmat

Jag skriver bra på tåg och bussar. Antagligen för att ganska lite runt omkring stör mig. Det finns inte mycket nnat att göra än att läsa, skriva eller prata i telefon. Jag har visserligen inhandlat senaste numret av Vagabond tågresan till ära och det ligger en halvläst bok av Gabriel Garccía Maquez i väskan. Men just nu kom skrivarsuget i handen.
I början tror jag bestämt att min färdgranne försökte läsa vad jag skrev, men hon gav antagligen upp ganska tidigt när hon insåg vilka kråkfötter hon slogs emot.
De är inte att leka med kan jag säga. Tåget passerar platser jag cyklade igenom under 90-talets sista sommar.
Motala ser kallt ut från tågfönstret. Kanalen är frusen. Inte alls som den där cyklsommaren för snart tio år sedan då det var strålande solsken från en molnfri himmel. Det var fullsatt på tåget redan i Mjölby. Människor med frostbitna näsor stiger på. Jag känner igen den här känslan. Att längta bort o hem på samma gång. Att å ena sidan vilja börja på nästa kapitel och å andra sidan skriva en sista fotnot till pågående kapitel.
Jag läser resereportage och längtar ut. Önskar att jag läst mer av slas. Ett jakttorn med kontorsstol. Är vi redan i Närke?
Varför lade jag inte upp ovanstående rader när jag skrev dem någon gån i mars? Ja, säg det. Jag lägger upp ytterliggare två skåpmatstexter.