Björkängen del 4

De enda gångerna jag verkligen ansträngt mig, stått upp och kämpat för min åsikt har det nog gällt naturrelaterade saker. Så var det även den där gången nånstans mitt på 80-talet.
En granne tyckte att diverse träd som skymde solen att komma åt hans trädgård skulle tas ned. Det tyckte inte jag. Speciellt mycket tyckte jag om en al som stod precis vid pulkabacken. Snitslarna som knutits runt trädstammarna slet jag och Matte ned. Vår granne, frid över hans minne, var en tjurskalle. Han kom in och klagade. Jag minns hur han stod innanför dörren när jag kom hem en dag. Så klappade han mig på huvudet och sade med överlägsen ton att det där skulle jag väl inte göra om. Nejdå sade jag så skenheligt jag kunde. Om jag sen slet ned fler snitslar minns jag inte. Skit samma, träden försvann i vilket fall som helst. Jag blev utan alkottar, grannen fick mer solljus.


Redan då var jag väldigt nyfiken. Det var tydligen svårt att hålla mig fast på trädgården. Det försöktes med staket och dylikt. Helt utan resultat. Jag smet alltid genom en glipa häcken eller trasslade mig fram för att springa ned genom dungen till lekplatsen. Där började min längtan att se och upptäcka. Ja, kanske var det så. Bilden visar på en av alla de gånger insatsstyrkan fick rycka ut för att hitta rymlingen.