Mormor och morfar

Morfar fyllde 90 nyligen. Jag tänker ofta på hans liv. På hans och mormors. De hade mycket gemensamt redan från början. Ingen av dem träffade sina fäder och de blev båda lämnade av sina mödrar att växa upp hos sina respektive morföräldrar. Mormor fick helt säkert en mycket kärleksfull uppväxt hos Henrietta och Oscar. Trots att Henrietta redan hade fött och uppfostrat elva barn tvekade hon inte en sekund att ta hand om min mormor. Och Oscar hade ju pelleblo't i sig och det vill inte säga lite. Mormors mamma Anna kom hem till sina föräldrar för att ta mormor med sig när hon flyttade till sitt nya liv på en liten sörmländsk ö. Föga anade väl Anna då de fasor hon skulle tvingas genomlida 15 år senare. Det ska jag skriva om en annan gång, Anna kom att flytta tillbaka och sutade sina dagar i sina gamla hemtrakter. Men att mormor skulle följa med sin mamma den där gången det kom inte på fråga. "Flickan stanna här" sade Oscar. Så fick det bli. Vilket klokt beslut. Vilken tur att Oscar var så klok. Kände han på sig något? För tänk om mormor åkt med Anna. Då hade mormor och morfar inte mötts, Jag hade inte funnits och du hade inte kunnat läsa min blogg.
Morfar hade säkert en svårare uppväxt, Hans morfar, Jacob Victor, var nog väldigt kärleksfull och ömsint mot morfar. Jaob Victor var allt morfar hade när han var barn. Så har morfar själv sagt till mig. Men när Jacob Victor dog så var det morfars styvmormor som tog över hans uppfostran. Hon var inte så snäll mot morfar. Jag tror morfar saknade sina föräldrar. Pappan som aldrig hörde av sig och mamman som var gift och bodde inne i stan. Varför hörde han aldrig av sig, Leonard? Under alla år visste han ju att morfar fanns. Morfar förblev en hemlighet. En hemlighet som Leonard tydligen tänkte ta med sig i graven. Det kunde mycket väl ha blivit så. Men ödet spelade honom ett spratt. För hans barnbarnsbarn började jobba på samma jobb som mamma och de började prata om en jordgubbsodling och Margareta fick vid 79 års ålder veta att hon hade en halvbror. Vad tänker man då? Undrar man inte? Varför nämnde Leonard aldrig morfar?
Jag satt på bussen hem och skrev det här. Bussen var väl på god väg att lämna Stockholm bakom sig. Jag hade hunnit med ett möte i gryningen. Två koppar kaffe, ett trevligt samtal och ett löfte om att ses igen. Det var bara trevligt. Jag lyckades hitta en någorlunda vit sida i svenskan och på den klottrade jag ned det här inlägget.