Ensamhet

Jag var egentligen förebredd på det. Jag hade hört det från många innan. Man är inte ensam när man är ute och reser. Det är först när man kommer hem som ensamheten kommer. När man inte har nån att dela alla minnen och upplevelser med. Där sitter man med sina foton, brev, kvitton, etiketter och tygtrasor som alla andra skiter fullständigt i. Om inte så är historierna runt de olika sakerna för det mesta totalt ointressanta för någon som inte var där och delade ögonblicken med dig. Och det är ju de historierna som är de viktigaste för dig, inte sakerna i sig. De hjälper kanske till att minnas.

Självklart kan jag mejla eller chatta med alla jag träffade under resans gång men det är inte riktigt det samma och statistiskt sett kommer, om någon, väldigt få fortfarande befinna sig bland de jag hör av mig till med regelbundenhet om ett år eller två.

Den är så konstig, den här tomheten. Saknad, ensamhet, längtan, tacksamhet, ånger och glädje i nån slags melankolisk ångestfylld symbios. Jag blir inte klok på den riktigt. Och hur ska den lämna mig denna eländiga vinter. Snart kommer snön och rensar mitt huvud. Det hoppas jag på.