Ord på blodigt allvar

Det är konstigt. Jag skulle nog säga att min förmåga att uttrycka mig med ord är ganska god. Ändå känner jag ofta att orden inte räcker till. Men jag har insett att det beror på att jag har så stora krav på mig själv och vilka ord jag använder. Budskapet måste ju vara tydligt. Jag lägger i vissa situationer ofta orden på silvervåg. Men det ger ju bara resultatet att man uttrycker sig bra men att det sällan blir spontant. För det inte sagt att man inte menar det man säger. Det fanns en tid när jag lade en ambition i att uttrycka mig annorlunda. Inte extra bra eller så. Bara annorlunda och gärna konstigt.

Hur långt räcker då min verbala förmåga? Till att ingjuta mod i någon? Nja, kanske. Att få någon att känna sig älskad, omtyckt eller sedd? Jag hoppas det. Eller det tror jag verkligen. Är det så, då är jag nöjd.

För jag tror hon förstår. Att varför skulle man annars skriva sådär? Och jag ska berätta att den där dagen i kohagen är en av de bästa jag haft i år. Den dagen kom inte min verbala förmåga till sin rätt. Nervös o pirrig som man var. Men lyckan fanns där.

Så varför säger man att nåt bara är ord? När ord kan betyda allt?

Men visst, ibland behövs inga ord. Jag kan bli lycklig av att någon låter min mantel skydda henne från världen utanför och värma henne från kylan. Jag var en riddare och kärleken mitt vapen. Hon var skatten och min rädsla den drake jag övervann.

Så märkligt jag glider från ett ämne till ett annat. En drömmare? Javisst.