Tiden måste stått stilla

Tiden måste stått stilla. För trots att det bara gått en månad idag så känns det som en halv evighet sen vi delade filt i hagen och tog skydd från regn och kossor. Jag som alltid sagt att tiden rusar iväg. Jag gick igenom ruinerna idag. Det höstfärgade vildvinet lyste blodrött som om det stod i brand. Ett minne kom till mig. Ett minne från en avlägsen tid. En god tid. En tid som aldrig kommer åter, som avlöstes av en bättre tid. Då mitt hjärta började brinna med en fladdrande låga lika blodröd som det höstfärgade vildvinet. Blodet rann hett och ivrigt i mina ådror. Nu vet blodet inte vart det ska ta vägen. Vilken tid är det nu? Kärleken lärde mig längta. Längtan kan vara underbar. Minuterna i bilen innan man ringer på dörren. Längtan kan förtära. Saknad kan rasera. Nu tappar jag tråden.