Tåget västerut

Jag satte mig på ett tåg för att ta mig nån annan stans, ja, det är ju kanske inte så ovanligt när man åker tåg. Visste nog inte riktigt varför, knappt vartåt. Kanske var orsakerna att jag längtade bort, kanske var de ekonomiska, inte helt otroligt. kanske för att bli klokare.
Men kanske var det för att leta leta upp nåt som försvann, det är det jag är rädd för. Att jag kanske for för att se om hennes ögon är lika gröna som jag mindes dem. Kanske för att dagarna hade blivit så gråa och långa. Kanske för att jag någonstans ännu hoppades saker jag hade lovat mig själv att inte hoppas på. Att det där som fanns inte hade dött. Har jag blivit klokare? Blir jag någonsin klokare? Njae.

Mitt första tågminne är en resa med rälsbuss till Vimmerby. Finns det fortfarande rälsbussar i bruk? Solen skiner här nu. Vissa saker börjar ordna upp sig. Men jag fortsätter flumma. Vad var det jag ville bli klokare på? Det är nog samma sak som jag inte borde tänka så mycket på.

På vilken rad tappade jag tråden? Är hon tråden? Fanns det överhuvudtaget någon tråd ens när jag började skriva detta inlägg? Är det någon som förväntar sig en röd tråd här? Det har jag svårt att tänka mig. Jag ska försöka intala mig att ödet förde mig hit. Det känns bättre så. Vi hörs kanske snart. Jag är ändå glad att jag kom hit. När skrev jag så mycket sist? Det vet jag faktiskt inte, men det hände något redan i Strömstad. Fråga mig inte vad det var. Vissa kallar det inspiration.