Björkängen del 5

Jag gick förbi en häck, precis en sån häck som Lina hade på sin tomt en gång. Jag var tvungen att stoppa ett löv i munnen, bita i det och känna den där säregna smaken jag kände så ofta som barn. Ett kärt minne. Jag kan inte minnas att jag någonsin hade tråkigt då, under åren i Björkängen. Jag ser ofta tilbaka på min barndom. En idyllisk barndom. Världen var ny och jag skulle upptäcka den. Så underbart fri från bekymmer jag var då. Just så borde alla barn få ha det. Barn ska vara barn. De ska leka. De ska snubbla, falla och resa sig starkare än innan.