Björkängen del 1

Det här är en av mina favoritbilder och det enda fotografi jag har av Lina och mig. Hennes pappa tog det. I maj 1984. Oj. Tiden går visst. Ibland känns det verkligen som den rusar iväg. Ibland känns det lite jobbigt.
De bodde på gatan nedanför oss. I ”Trädgårds-Lasses” gamla hus. Jag hängde hemma hos dem väldigt mycket. Sen flyttade de till England. Vi gifte oss aldrig. De kom tillbaka igen några år senare. Nu vet jag ingenting. Jag såg en skymt av henne på stan för sådär tio år sedan. Men redan då hade tiden gått.
Fast förresten så flyttade vi innan dem, om än bara över strömmen. Kanske ska jag ta reda på var hon bor, men jag ska skriva det här först. Hon kunde inte säga r. Hon kallade mig Jobban.
Åt vilket håll rann åren? Vad hände med tiden vid Korpberget, Björkängen och Ljungbacken? Jag minns det som en väldigt lycklig tid. En tid jag nästan saknar ibland.

Jag såg ”Farväl Falkenberg” i veckan. Långsamt böljande nostalgi. Jag kände igen mig. Hur skulle man inte kunna göra det som uppvuxen i en småstad? Min nostalgi här är kanske inte alltid så smärtfylld.

Jag vet inte om jag längre har problem med risken att bli kvar här. Jag har sett världen. Jag vet vad den har att erbjuda. Jag har sett småstäder och storstäder här hemma också. Same shit diferent name. Ungefär. Nej, så illa är det såklart inte. Men du förstår vad jag menar.

Jag tänker på dem ibland. På Lina, Waste, ”Manne i Ångcentralen”, Lena, Rune, Gunilla, Anita, bröderna Nilsson, Ove, Marie, Herbert och Irja, Sara, ja listan blir alldeles för lång. Jag hoppas de har det bra. Alla Björkängenbarnen.