Morfar II

Jag minns honom så tydligt. Jag minns hans ljusa blåa ögon, hans pigga blick och hans glada uppsyn när jag kom gående på loftgången och knackade på hans fönster. Då tog han av sig läsglasögonen och lade skrivboken eller korsordet åt sidan.

Jag minns hans lena händer. Hans arbetarhänder som delvis förlorat sitt pigment eftersom morfar hade arbetat med lut. Han tog en kopp kaffe, jag tog ett glas saft. Jag minns kaffekopparna med blåklintar på, glasen och melodin vägguret spelade varje hel och halv timme. Jag minns de olika melodierna golvuret inne i matsalen spelade, det gick att byta melodi. Det var alltid jag som skötte klockan och drog upp loden, det var min uppgift sedan morfar börjat bli skruttig och ostadig. Han påminde mig alltid om att jag inte fick glömma bort att jag skulle ha golvuret efter honom.

Nu vilar morfar i Stjärnorpsjord vid mormors sida i den bygd han tyckte så mycket om och talade så mycket om. Den bygd även jag har kommit att älska. Han vilar på samma kyrkogård som sin morfar som han tyckte så mycket om även om Jakob Viktors sten sedan länge är borttagen och jag vet inte ens var den en gång stod.

I morfars gamla sekretär håller jag på att ordna ett litet släktarkiv. Det skulle han nog ha tyckt om. Han gav bort många fotografier till mig mot ett löfte att jag skulle ta väl hand om dem. På lång sikt ska alla scannas och vidarebefordras till andra som kan tänkas ha glädje av dem. Vägguret och golvuret har jag tagit hand om. Jag vet bara inte var jag ska göra av dem.

Det här är nog ett av de sista korten som togs på mig och morfar. Men här har åldern börjat ta ut sin rätt, det är inte samma gamla pigga och alerta morfar.

Jacksons eftermäle

Plötsligt fladdrade nyheten upp på skärmen. Jag blev tvungen att läsa om rubriken tills jag insåg att jag hade läst rätt; Michael Jackson hade verkligen dött.

Jag blev paff, häpen och sorgsen. Ett tragiskt liv hade tagit slut. Det gjorde mig ont för någonstans inom mig bar jag ett naivt hopp om att han en dag skulle göra storslagen comeback. Att han skulle få upprättelse. Jag kan inte, även om han verkligen verkade vara en märklig person, tro att allt som skrivits om honom är sant. Hur det än är med sanningshalten i alla anklagelser och allt skvaller så är Michael Jackson ett bevis på att gränsen mellan geni och galenskap är väldigt skör. Michael Jackson var ett geni. Världen är full av väldigt duktiga musiker men genier av hans kaliber är en verklig bristvara. Det fanns bara en Elvis Presley och det fanns bara en Michael Jackson. Jag är verkligen inget fan, jag har inte en enda Jacksonskiva och har egentligen hört ganska lite av hans musik men det betyder inte att jag inte kan se storheten i hans musikalitet.

Det jag hoppas nu är att Michael ska bli ihågkommen för sin musik och inte för alla skriverier. Kanske är också det ett ganska naivt hopp.

Sommaren är het, jag letar svalka. Himlen är pastellfärgad, just nu är det tyst. Det enda som hörs är skvalpet från grannens damm och väldigt avlägset trafikbuller. Nu måste jag gå ut. Det är olidligt hett här.