Tiden måste stått stilla

Tiden måste stått stilla. För trots att det bara gått en månad idag så känns det som en halv evighet sen vi delade filt i hagen och tog skydd från regn och kossor. Jag som alltid sagt att tiden rusar iväg. Jag gick igenom ruinerna idag. Det höstfärgade vildvinet lyste blodrött som om det stod i brand. Ett minne kom till mig. Ett minne från en avlägsen tid. En god tid. En tid som aldrig kommer åter, som avlöstes av en bättre tid. Då mitt hjärta började brinna med en fladdrande låga lika blodröd som det höstfärgade vildvinet. Blodet rann hett och ivrigt i mina ådror. Nu vet blodet inte vart det ska ta vägen. Vilken tid är det nu? Kärleken lärde mig längta. Längtan kan vara underbar. Minuterna i bilen innan man ringer på dörren. Längtan kan förtära. Saknad kan rasera. Nu tappar jag tråden.

Bergsklättring

Igår fick jag mig lite träning. Jag utövade bergsklättring med syskonbarnen. Det är roligt, det märks så väl att de är uppväxta inne i stan. Den trädbeväxta kullen där vi klättrade, som har en tiondel så många träd som det jag i min uppväxt kallade dungen, kallar de skogen. Jag är nog lantis ändå. Hur som helst så kändes det nästan som det gjorde då, i våran dunge, när man klättrade i träd o besteg stenar. Som en gasell skuttade jag från sten till sten. Ända till gasellen blev andfådd, vilket inte tog så lång tid. Men då, på 80-talet, då var det skillnad. björkängenbarnen, de kunde klättra de. Från Korpbergets topp såg man nästan hela världen.

Kärleken lärde mig längta

Solen sken. Septemberblå himmel över Vretaslätten. En flaska Inca mindre, en dag äldre såg jag skogar, åkrar och vägar passera utanför vindrutan. Ett slags vemod fyllde mig när eftermiddagssolen lyste in genom sidorutan. Nåt försvann. Nåt som fanns nära är längre bort. Nåt jag aldrig tog förgivet. Nåt som blåste som en storm genom min vardag. Nåt jag aldrig vill vara utan.

Jag är så bra på att längta. Jag vet precis hur man gör. Kärleken lärde mig längta.

Frestelse, tomhet, mörker, saknad och törst

En flaska Captain Morgan står och bedjar till mig på skrivbordet. Snart halsar jag den väl i ett svep. Nej, det ska jag kanske låta bli men flaskan ser så tom och ensam och inbjudande ut.

För om nätterna,
när jag släckt lampan,
föreställer jag mig henne bredvid mig i mörkret.
Jag sträcker ut händerna,
och kan nästan känna dem omfamna hennes kropp.
Sen ligger vi så,
tills sömnen kommer och befriar mig.

Ord på blodigt allvar

Det är konstigt. Jag skulle nog säga att min förmåga att uttrycka mig med ord är ganska god. Ändå känner jag ofta att orden inte räcker till. Men jag har insett att det beror på att jag har så stora krav på mig själv och vilka ord jag använder. Budskapet måste ju vara tydligt. Jag lägger i vissa situationer ofta orden på silvervåg. Men det ger ju bara resultatet att man uttrycker sig bra men att det sällan blir spontant. För det inte sagt att man inte menar det man säger. Det fanns en tid när jag lade en ambition i att uttrycka mig annorlunda. Inte extra bra eller så. Bara annorlunda och gärna konstigt.

Hur långt räcker då min verbala förmåga? Till att ingjuta mod i någon? Nja, kanske. Att få någon att känna sig älskad, omtyckt eller sedd? Jag hoppas det. Eller det tror jag verkligen. Är det så, då är jag nöjd.

För jag tror hon förstår. Att varför skulle man annars skriva sådär? Och jag ska berätta att den där dagen i kohagen är en av de bästa jag haft i år. Den dagen kom inte min verbala förmåga till sin rätt. Nervös o pirrig som man var. Men lyckan fanns där.

Så varför säger man att nåt bara är ord? När ord kan betyda allt?

Men visst, ibland behövs inga ord. Jag kan bli lycklig av att någon låter min mantel skydda henne från världen utanför och värma henne från kylan. Jag var en riddare och kärleken mitt vapen. Hon var skatten och min rädsla den drake jag övervann.

Så märkligt jag glider från ett ämne till ett annat. En drömmare? Javisst.

Allt som får hjärtat att längta

Av princip lägger jag väldigt sällan upp vissa alster här, än mindre halvfärdiga sådana. De brukar hamna nån annanstans. Men nu har jag lovat och man ska hålla sina löften. Jag glömde fråga vad hon väntade sig egentligen. Jag undrar om det var det här. Jag hoppas det var det.

Jag tror inte solen
kommer skina på oss jämt
Men älskade, du o jag
vi ska klara oss ändå

Det ska komma dagar
då vi tvivlar
Men du o jag
vi ska klara oss ändå

För vi ska få stjärnklara nätter också
och stjärnorna ska blinka oss svar
och vi ska blinka tillbaka

Vi ska få nätter då inget motstånd finns
mellan din hud och min
då vi smälter samman
då du sväljer min själ i din kyss

Jag vet det säkert
för nätter när du inte är hos mig
får jag ingen sömn

För är det inte dina ögon eller händer
så är det dina kyssar eller nakna bröst
som får mig att ligga sömnlös i timmar
som gör att mitt hjärta alltid längtar efter dig.

Hur mitt hjärta alltid längtar efter dig

Jag tänker på det ofta, jag måste lära mig leva här och nu. Man kan ju inte bara leva på en dröm eller leva på hoppet på nåt som kan hända om 10 år. Nu ska jag leva. Nu ska jag älska, längta o hoppas. Jag ska fortsätta försöka att inte ta livet på så stort allvar. När det ändå finns så mycket saker jag inte kan bestämma över. Det finns saker jag inte kan förändra. Det finns saker jag önskar att jag kunde påverka. Samhället håller på att bli så avtrubbat, så egoistiskt och girigt. Jag blir så ledsen att se allt det onda och jag önskar bara att det fanns nåt jag kunde göra. Det finns inget jag kan göra. Det är väl bara att acceptera kanske. Nej, det tänker jag minsann inte göra. Jag tänker fortsätta vara förbannad att jag är så maktlös. Fan, kan vi inte bara vara snälla mot varandra. Ska det vara så in i h-ete svårt?

Det har egentligen ingenting med nåt särskilt att göra men jag kom att tänka på det igår, att mästaren på att beskriva evig kärlek är Peter LeMarc.

”En måndagmorgon som du ska glömmaskriver jag ett kärleksbrev du aldrig fårDetta är ett av dom sätt jag åtrår dig på”

”När vi blir gamla och kanske glömda,ger jag dig dom ögonblick jag sparat påDetta är ett av dom sätt jag älskar dig på”

”Och trots att jag har kysst var millimeter av din hud,är det som första gången jag rör vid dej nu”

LeMarc kommer med ny platta om två veckor. Samma dag kommer Winnerbäcks nya. Trevlig musikhöst det här ska bli.

Jag har svårt att hitta de där sakerna jag vill skriva om. Det är nån som upptar stor del av min tankeverksamhet men henne kan jag ju inte skriva om varenda dag. Det tror jag inte att hon vill. Det vill du väl inte?

Den utmärkta titeln glömde jag bort

Jag gick på kollo i Sandvik en sommar tidigt 90-tal. Både mormor och morfar hade jobbat där en 55-60 år tidigare. Mormor jobbade hos doktorinnan Nyström, säkert var hon där i 10 år. Doktorinnan trivdes så bra med mormor så hon bad att mormor och morfar skulle vänta med giftermålet tills hennes död. Så blev det. Jag tror mormor trivdes väldigt bra där. Doktorinnan hade väl haft en fasad som tydde på att hon hade det gott ställt men när hon dog visade det sig att hon var fattig som en kyrkråtta och den där fisförnäme sonen fick inte ärva ett skit. Ja förutom en ganska stor gård då. Morfar var dräng hos bonden som arrenderade Sandvik då. Jag vet inte vad han hette, bara att morfar vantrivdes och sökte tjänst på ett annat ställe där han trivdes mycket bättre. Och de dagar han är som sämst återvänder han dit igen. Oroliga nätter drömmer han om de platser han sprang på som barn. Trots att han inte varit där på över 10 år så lever de kvar i minnet lika tydligt som om det vore igår han och hans morfar tog vägen upp till Bjäsäters missionshus.
För sådär tre år sen fick morfar stroke, hjärtinfarkt och urinvägsinfektion på samma gång och blev väldigt rörig. Plötsligt började han prata om platser och personer jag aldrig hört talas om förut trots att vi ofta pratat om hans barndom. Han började prata om hans grannar när han bodde i Sörgår’n. Han flyttade därifrån med sin familj 1923 och det var ju inte precis igår.
”Calle i Dalen sin egendom sköter
trots de motgångar som honom möter.
Han odlar tobak, dill och lök
Och då och då han gör sina försök”

Det var en varm sommar, den där sommaren i början av 90-talet, och när jag satt där och drack solvärmd mellanmjölk och lyssnade på Kurts traktor. Jag minns inte så mycket mer av det där kollot. Det var kanske inte så spännande. Jag gick visst och pratade med Kurt och hans kossor ibland. Detta var många år innan min inte helt utan stolthet ihopplockade picknick blev nedtrampad av ungtjurar. Men vad gjorde det förresten, det hjälper mig ju bara att komma ihåg den gången. Min förkärlek till nötdjur har hållit i sig hur som helst.

Jag borde lyssnat mer till regnets sånger

Nej, såhär kan vi inte ha det. Först skriver han en text om sitt eftermäle för att sedan vara frånvarande i månader. Det duger inte. Nej. Kan ju verka som om man gått händelserna i förväg eller nåt.

Slutet på augusti blev väldigt intressant. Mycket repetition och föreställningar. En intensiv period som gick över väldigt fort. Man an ser en massa roliga människor ofta under en kort tid sen ser man dem aldrig mer, eller inte på länge. Teatern förde nåt gott med sig. Nåt väldigt gott. Nåt oväntat. Jag fick användning av min mantel.

Idag kom ett förvirrande telefonsamtal. Borde fatta ett klokt beslut. Men hur vet man vad som är klokt i förväg? Säg inte att jag ska följa mitt hjärta för det litar jag inte riktigt på längre. Det fanns nog en tid när jag gjorde det. Jag vill dit igen tror jag.

Folke Algotsson. Riddare. Ädel och rättrådig.