Om septembersol, adventspynt och Bjäsäter

Och visst, självklart är det så, jag tänker tillbaka, tillbaka till den tiden jag alltid återvänder till. Som vore min själ sammankopplad med den tiden, med de platserna och med den jag var då på ett sätt som kan kännas som telepati ibland, som ger mig ångest ibland men oftast stärker den tiden mig. Jag tycker om att resa tillbaka dit. Det kommer jag fortsätta göra i hela mitt liv. Inget kan ta den tiden ifrån mig och jag är helt övertygad att om jag en dag blir senil, går i barndom, kommer jag springa omkring på gatorna där, klättra i träden, som jag sprang och klättrade då. Korpberget, Wastes hage, dungen, Mariakällan och Galtbrovägen är för alltid starkt sammankopplade med den där lille blåögde lintotten jag en gång var. Förresten vet jag inte om han är så avlägsen. Jag tror att han fortfarande bor kvar i mig, jag hoppas det.

Men till skillnad från förut längtar jag inte tillbaka. Jag har ett bra liv, jag är en harmonisk man. Vem hade trott? Nu ser jag bara tillbaka lyckligt nostalgisk i tacksamhet över den barndom jag fick.

Just idag vänder jag även tillbaka till en dag i september i år. Jag stod i Bjäsäter tillsammans med min släkting Klas. För dig som inte är bekant med miljön ligger denna lilla by i ett öppet landskap mitt inne i skogen. Byn där min morfar föddes. Byn han på ålderns höst skrev om och drömde sig tillbaka till. Jag minns att jag inte riktigt ville åka därifrån den där dagen, från det vackra, harmoniska och tysta landskapet till bullret, betongen och röran. Solen sken varm. Vi sade inte så mycket, Klas och jag. Vi bara stod där. Andäktiga tänkandes på alla förfäder som stått där i solen i Bjäsäter en septemberdag nån gång. Det var alldeles tyst och jag tänkte att nu kan höstrusket komma, det skiter jag i.

Ju mer jag tänker på just den känslan ju mer inser jag hur jag hade älskat att växa upp just där. Men så tänker jag att jag ju faktiskt älskade att växa upp där jag växte upp, i Björkängen. Kanske flyttar vi dit en dag, till Bjäsäter, det skulle jag älska. Jag vill gå där som gammal och höra morfars röst i porlet från Skvallerbäcken. Se honom gå bredvid mig på grusvägen upp mot Bjäsäters gamla missionshus där han en gång gick med sin morfar. Känna hans närvaro när jag cyklandes passerar alla hagar, ängar och åkrar han en gång passerade, genade över eller arbetade på.

Nu har vi adventspyntat vår lägenhet för första gången. Vi trivs väldigt bra med det. Man behöver den uppmysningen av tillvaron när det hopplösa novembermörkret sänker sig över tillvaron. Jag lade dock märke till en sak i år ”jag räds inte novembermörkret”. Det var en befriande tanke. Det är inte bara pyntet. Det är hon. Min lilla mynta. Förortstjejen från huvudstaden och pojken från landet. Hur väntat var det då? Inte så värst kanske.