Björkängen del 1

Det här är en av mina favoritbilder och det enda fotografi jag har av Lina och mig. Hennes pappa tog det. I maj 1984. Oj. Tiden går visst. Ibland känns det verkligen som den rusar iväg. Ibland känns det lite jobbigt.
De bodde på gatan nedanför oss. I ”Trädgårds-Lasses” gamla hus. Jag hängde hemma hos dem väldigt mycket. Sen flyttade de till England. Vi gifte oss aldrig. De kom tillbaka igen några år senare. Nu vet jag ingenting. Jag såg en skymt av henne på stan för sådär tio år sedan. Men redan då hade tiden gått.
Fast förresten så flyttade vi innan dem, om än bara över strömmen. Kanske ska jag ta reda på var hon bor, men jag ska skriva det här först. Hon kunde inte säga r. Hon kallade mig Jobban.
Åt vilket håll rann åren? Vad hände med tiden vid Korpberget, Björkängen och Ljungbacken? Jag minns det som en väldigt lycklig tid. En tid jag nästan saknar ibland.

Jag såg ”Farväl Falkenberg” i veckan. Långsamt böljande nostalgi. Jag kände igen mig. Hur skulle man inte kunna göra det som uppvuxen i en småstad? Min nostalgi här är kanske inte alltid så smärtfylld.

Jag vet inte om jag längre har problem med risken att bli kvar här. Jag har sett världen. Jag vet vad den har att erbjuda. Jag har sett småstäder och storstäder här hemma också. Same shit diferent name. Ungefär. Nej, så illa är det såklart inte. Men du förstår vad jag menar.

Jag tänker på dem ibland. På Lina, Waste, ”Manne i Ångcentralen”, Lena, Rune, Gunilla, Anita, bröderna Nilsson, Ove, Marie, Herbert och Irja, Sara, ja listan blir alldeles för lång. Jag hoppas de har det bra. Alla Björkängenbarnen.

De gudarna älskar dör unga.

Det är väl så det heter?
Jag tänkte på det när en försändelse bland annat innehållande en skiva med Elliott Smith damp ned i lådan. Lysande låtskrivare som dessvärre lämnade oss blott 34 år gammal 2003. OM du inte har en aning vem denna lysande musiker var ska beordras du härmed lyssna in honom här: http://www.youtube.com/watch?v=zH8-lQ9CeyI

Jag tänker på det varje gång jag hör Jeff Buckley sjunga sin lysande version av Leonard Cohens lika lysande låt ”Halelujah”.

Jag tänker det varje gång jag hör Nick Drake.

Jag tänkte det igen när kvällstidningarna slog mynt av Johanna Sällströms tragiska bortgång. Ja, de kan ju gärna låtsas om att de faktiskt bryr sig. Inte fan lurar de mig. (var detta första gången jag svor i min bloggs historia?). Jag blir spyfärdig av att se dem riktigt gotta sig i hennes olycka. Finns det nån som kan titta på hyenor eller gamar och tycka att det är så mysiga djur att man gärna skulle ha en hel drös hemma på tomten?

Jag tänker det ännu fler gånger men det ger mig ingen tröst.

Snarlikt

Kan du måhända se en utseendemässig röd tråd från J.K Rowling till Laurence Fishburne via Leonard Cohen, John Travolta, Billie Piper, Harvey Keitel, Kate Winslet, Toni Braxton, Alfred Hitchcock, Jon Bon Jovi, Kurt Russel och Anna Popplewell.

Enligt My celebrity look-alikes5 är de alla lika mig. Vem hade kunnat ana? Jag tycker väl själv kanske inte att jag ofta tänkt att ovanstående personer liknar mig så gräsligt mycket.

Jag fick hur som helst tipset att gå in på http://www.myheritage.com/FP/Company/tryFaceRecognition.php för att lägga in ett foto och se vilka åtta kändisar jag liknar. Jag blev dock nyfiken och tänkte se hur tillförlitlig den här metoden egentligen var. Jag provade med tio olika bilder av undertecknad för att se vilka hollywoodkändisar som skulle återkomma. Jag tyckte mig i början kunna se nåt slags nordisk röd tråd med Greta Garbo, Melanie Griffith och Jake Gyllenhaal men de får snarare sägas utgöra undantag. Resultatet ser ut som följer:

I min barndom var jag lik dessa:

En del av dem har ju visserligen ganska ungdomligt utseende. Men helt ärligt. Hannibal Lector kopian nere i hörnet?

Sådär 18,5 år senare är jag plötsligt lik David Duchovny och Ralph Fiennes:

Ytterligare nåt år senare dyker två svenskättlingar upp:

Ungefär samma år ser jag ut som Anna Poppelwell gör innan hon själv gjorde de. Jag kunde nog inte vunnit nån look-alike för man kan väl inte härma nåt som inte finns?


Ja likheten med Kate Winslet och Billie Piper sitter väl i skägget antar jag.

Det här kortet (som jag dessvärre lyckades fumla bort) fann jag intressant. Nu är jag plötsligt lik en irländare, en walesare och en engelska. Dessutom är Kurts förfäder engelska och Travoltas mamma irländska. Harveys föräldrar var dock av polskrumänsk börd som får utgöra undantaget som bekräftar regeln och de där gamla gubbarna har jag redan glömt vilka det var. Kkanske har jag brittiska drag, kanske var metoden lysande. Eller kanske funkar slumpen skitbra. Att de där britterna med undantag för cohen dessutom är blåögda bekräftar ju redan vad vi redan visste, att vikingarna inte bara vad handelsresande.

Ja, detta gav mig inte så mycket. Det var mest lite kul i alla sin fånighet. Pröva du också och delge mig resultatet. Slutligen kan jag meddela att inte en enda person kom upp två gånger.