Pålandsvind från fjorden

Jag satt i jobbets kantina härmdagen och tittade ut på den gråtunga parkeringen. Men trots det gråa kunde jag glädja mig. Luften såg vårig ut. Det var vårluft som fjordvindarna bar med sig.
Jag gick en liten runda efter jobbet idag. Koltrastar sjöng i träden när jag passerade sjömännens minneslund. Krokusar tittade upp lite här och där i gräsmattan. Gräset luktade vår.
Jag funderade medan jag gick vilken eller vilka låtar som kommer vara Sandefjord för mig. Jag har flera sånger som påminner mig om ställen jag spenderat längre tid på. Jag kunde inte komma på någon bra låt som är Sandefjord. Bara irriterande låtar av den typen man spelar på nrj. Dra tilbake med Erik og Kriss får väl bli min Sandefjorsång.
Alldeles för många låtar är Linköping för mig så jag måste hem snart. Jag kanske aldrig har sagt det här förut och jag kommer kanske aldrig säga det igen men jag älskar dig Linköping.
När du läser det här är jag 28 och det är väl helt ok.

So long

So long av Tomas Andersson Wij har gått varm i min mp3 den senaste tiden. Han är i mina ögon en stor nostalgipoet. Jag delar in musikalsk nostalgi i två kategorier:

Kategori 1: Låtar som gör mig nostalgisk då de påminner mig om en särskild händelse, person eller plats, som när jag hör den påminner mig om något särskilt. Dessa låtar är inte nödvädigtvis bra, gärna tvärtom. Till denna kategori låtar här Hips don't lie med Shakira som är Cusco, Obsesion med Aventura är Salamanca, God only knows är Vadstena och What's she like med Roxette får mig av nån anledning att tänka på en halvt bortglömd tonårsförälskelse, gud vet var hon tog vägen.

Kategori 2: Låtar som förmedlar en nostalgik känsla. Ofta tillbakablickande låtar. Den kategorin äger Tomas Andersson Wij. Tommy och hans mamma, En hel värld inom mig och just So long. Andra exempel på låtar i denna kategori är Fields of gold med Sting (kanske världens bästa låt), Little Willie John med Peter LeMarc och Alice med Eldkvarn.
I So long berättas om det sorgligt nog ganska vanliga fenomenet att problem uppstår vid fördelnngen av ett arv. Låtens protagonist, vi kan kalla honom Tomas börjar sången med att berätta om barndomens idylliska somrar vid moderns föräldragård som han spenderar tillsammans med sin kusin.
När Tomas morfar dör ärver hans morbror, kusinens tillika barndomsvännens far, gården, skogen, marken och djuren. Hans syskon ärver betydligt mindre och familjen splittras. Morbrodern och hans familj lever gott på arvet och han bryter kontakten med sina syskon och sin egen mor. När morbrodern sedan hastigt dör är varken syskonen eller modern närvarande vid begravningen för att ta farväl av honom och Tomas frågar sig om det verkligen var värt det priset. Det kan jag inte tänka mig att det var. Girigheten gick sedan över till kusinen och Tomas avslutar sången med en önskan att kusinen ska öppna den dörr som stängdes vid morbroderns död.

Denna sång är det bästa jag hört på väldgt länge. Bara en sån sak som att använda ordet sötbrödsdagar. Det kan sägas i detta sammanhanget att det föll en tår nedför kinden första gången jag hörde denna sång.

Skåpmat

Jag skriver bra på tåg och bussar. Antagligen för att ganska lite runt omkring stör mig. Det finns inte mycket nnat att göra än att läsa, skriva eller prata i telefon. Jag har visserligen inhandlat senaste numret av Vagabond tågresan till ära och det ligger en halvläst bok av Gabriel Garccía Maquez i väskan. Men just nu kom skrivarsuget i handen.
I början tror jag bestämt att min färdgranne försökte läsa vad jag skrev, men hon gav antagligen upp ganska tidigt när hon insåg vilka kråkfötter hon slogs emot.
De är inte att leka med kan jag säga. Tåget passerar platser jag cyklade igenom under 90-talets sista sommar.
Motala ser kallt ut från tågfönstret. Kanalen är frusen. Inte alls som den där cyklsommaren för snart tio år sedan då det var strålande solsken från en molnfri himmel. Det var fullsatt på tåget redan i Mjölby. Människor med frostbitna näsor stiger på. Jag känner igen den här känslan. Att längta bort o hem på samma gång. Att å ena sidan vilja börja på nästa kapitel och å andra sidan skriva en sista fotnot till pågående kapitel.
Jag läser resereportage och längtar ut. Önskar att jag läst mer av slas. Ett jakttorn med kontorsstol. Är vi redan i Närke?
Varför lade jag inte upp ovanstående rader när jag skrev dem någon gån i mars? Ja, säg det. Jag lägger upp ytterliggare två skåpmatstexter.