Morfar II

Jag minns honom så tydligt. Jag minns hans ljusa blåa ögon, hans pigga blick och hans glada uppsyn när jag kom gående på loftgången och knackade på hans fönster. Då tog han av sig läsglasögonen och lade skrivboken eller korsordet åt sidan.

Jag minns hans lena händer. Hans arbetarhänder som delvis förlorat sitt pigment eftersom morfar hade arbetat med lut. Han tog en kopp kaffe, jag tog ett glas saft. Jag minns kaffekopparna med blåklintar på, glasen och melodin vägguret spelade varje hel och halv timme. Jag minns de olika melodierna golvuret inne i matsalen spelade, det gick att byta melodi. Det var alltid jag som skötte klockan och drog upp loden, det var min uppgift sedan morfar börjat bli skruttig och ostadig. Han påminde mig alltid om att jag inte fick glömma bort att jag skulle ha golvuret efter honom.

Nu vilar morfar i Stjärnorpsjord vid mormors sida i den bygd han tyckte så mycket om och talade så mycket om. Den bygd även jag har kommit att älska. Han vilar på samma kyrkogård som sin morfar som han tyckte så mycket om även om Jakob Viktors sten sedan länge är borttagen och jag vet inte ens var den en gång stod.

I morfars gamla sekretär håller jag på att ordna ett litet släktarkiv. Det skulle han nog ha tyckt om. Han gav bort många fotografier till mig mot ett löfte att jag skulle ta väl hand om dem. På lång sikt ska alla scannas och vidarebefordras till andra som kan tänkas ha glädje av dem. Vägguret och golvuret har jag tagit hand om. Jag vet bara inte var jag ska göra av dem.

Det här är nog ett av de sista korten som togs på mig och morfar. Men här har åldern börjat ta ut sin rätt, det är inte samma gamla pigga och alerta morfar.