Dagdröm #2

Så en dag drog en sydlig vind genom Limmingsängens gräs. Vitsippor slog ut och bildade en vit matta kring ekarna. Jag satt lutad mot ett träd och lyssnade väl på koltrastens sång och bruset från Blackbäckens vatten. I lätt motljus såg jag solen gå ned bakom Ugglebohagens ekar, vårsolen lyste mot min panna. En stund av harmoni. Det var kanske en söndagseftermiddag. Jag minns inte. Men en dag som gjord för att dagdrömma på och dagdrömma om. Men jag har andra saker i mina dagdrömmar nu än jag hade då. Jag hade de ljuvaste dagdrömmarna för ett antal veckor sen. Nu ser jag annat. Och jag fortsätter dagdrömma

Morgensang til Frøydis

Dagarna är ganska gråa nu. Disigt och mörkt, som perfekt för att framkalla höstångest. Tack för det vädret! Precis vad jag behövde. Jag minns att jag en gång sade att Vretaslätten alltid är vacker. Till och med de där värsta gråaste disigaste mörkaste ångestladdade novemberdagarna. Ja, så är det. Det är alltid vackert där. Bäst är det såklart när rapsen blommar på Vretaslätten. Raps och fyrar. Två saker jag återkommer till. Jag åkte färja i söndags. Då stod jag länge på däck i mörkret och såg ut över fyrarna som blinkade ensamt ut över havet. Det är något märkligt ångestfyllt även över fyrarna. Den ensamme fyrvaktaren som trotsar väder och vind, utmärglad, grå och frostbiten står han där i sydväst, rock o en pipa i handen. Så föreställer jag mig att en fyrvaktare såg ut på den tiden de fortfarande existerade. Nu ska de gamla fina fyrarna släckas. Nu har man ju GPS. Vem behöver en fyr i vår moderna värld? Den siste fyrmästaren på Vinga entledigades 1974. Hur hade det gått för Evert Taube om han inte vuxit upp som fyrvaktarbarn? Men vänta nu, det här har ju föga att göra med rubriken, eller? Jo, det stämmer. Men den låten är inte färdigskriven än så jag ber att få återkomma dit.

Vretaraps

Dagdröm #1

Hon gick barfota över gruset. Jag har bevarat den bilden och den kommer tillbaka till mig ibland tillsammans med bilden av den apelsinfärgade månen. Jag vet att det var så. Månen liksom hängde lågt över slätten, den var full och verkligen alldeles apelsinfärgad. Jag minns det som att vi stod tätt intill varandra. Kropp mot kropp. Snälla säg att det var så det var. Säg att jag minns rätt. För jag vill så gärna behålla den bilden i min dagdröm. En vacker bild att hålla sig fast vid när allt känns kallt o grått. När ensamheten och det bittra hälsar på. När mitt mostånd är svagt. När hjärtat längtar.

Jag dagdrömmer ofta, det har jag alltid gjort. I mitt huvud spelas minnen upp, ibland är drömmen snarare en framtidsvision. Jag går igenom olika möjliga scenarier i huvudet. Jag tror att jag på det sättet ska komma fram till den optimala lösningen. Jag tvivlar på att det fungerar. Det jag undrar mest är vad folk tänker när jag går och småler åt något i dagdrömmen. De kan ju inte veta vad jag går och flinar åt. Att det kanske är ett kärt gammalt minne från Björkängen eller så.

De bästa orden

Ibland, när saknaden blir för stor, när längtan svider, så önskar jag att vi aldrig hade mötts. Men det går alltid över, för jag vet ju, att hade inte hon blåst in i mitt liv och öppnat korsdrag och vädrat ur allt det bittra och fula så hade jag inte vaknat. Jag är så glad för det korsdraget.

Jag är glad att hon fick mig att ge henne de bästa orden jag hade att ge. Ord som inte betytt någonting förrän jag gav dem till henne. Det finns fler ord som är hennes men hon har inte fått dem än. Snart ska hon få dem. Kanske för att jag inte vill ha dem längre, för att de inte tillhör mig. Kanske för att hon förtjänar dem. Kanske för att jag är stolt över dem och vill ha beröm, jag hoppas inte det, men kanske är det så.

Allt är bra

Glöm allt jag sade, bränn mina brev. Allt är bra, allt är bra. Spara de bästa orden jag sagt dig och tänk på mig som nån som vill dig väl. Det är bra nu. Allt är bra nu. Kanske för att solen ibland skiner över även de mörkaste minnen man bär. Kanske för att lyckan finns någonstans bortom höga himlar, fanfarer, rikedom och berömmelse. Kanske för att de små sakerna i livet är de man saknar mest om de skulle försvinna.

Jag säger inte att allt är bra, jag säger bara att jag har det bra. jag säger bara att även om man inte alltid får vad man förväntar sig eller hoppas få i livet så ligger hemligheten i att uppskatta det man har, det som gör just mig speciell, det som gör dig speciell. För kanske händer vissa saker saker av en orsak och kanske är det en mening med att jag kom hit och då kan jag inte se annat än att det kommer fortsätta vara bra.

Du får sakna mig ibland om du vill men glöm allt jag sade igår, allt är bra, allt är bra.

Hennes vackraste ord

Jag var orolig att allt skulle tyna bort. Så jag sparade alla henne vackraste ord. Jag gömde dem långt in där inga andra ord skulle kunna störa. Det var ord ingen sagt mig förut. Det var enkla ord en sen lördagsnatt i augusti. Det var ord som mer än andra fick mig att hoppas att hon kunde bli min. Så jag sparade dem. Och när kvällarna övergår i nätter och jag önskar henne nära mig så är det de orden som kommer till mig. Det bästa och det värsta av allt är att jag vet att de betydde någonting, hennes vackraste ord.

Tåget västerut

Jag satte mig på ett tåg för att ta mig nån annan stans, ja, det är ju kanske inte så ovanligt när man åker tåg. Visste nog inte riktigt varför, knappt vartåt. Kanske var orsakerna att jag längtade bort, kanske var de ekonomiska, inte helt otroligt. kanske för att bli klokare.
Men kanske var det för att leta leta upp nåt som försvann, det är det jag är rädd för. Att jag kanske for för att se om hennes ögon är lika gröna som jag mindes dem. Kanske för att dagarna hade blivit så gråa och långa. Kanske för att jag någonstans ännu hoppades saker jag hade lovat mig själv att inte hoppas på. Att det där som fanns inte hade dött. Har jag blivit klokare? Blir jag någonsin klokare? Njae.

Mitt första tågminne är en resa med rälsbuss till Vimmerby. Finns det fortfarande rälsbussar i bruk? Solen skiner här nu. Vissa saker börjar ordna upp sig. Men jag fortsätter flumma. Vad var det jag ville bli klokare på? Det är nog samma sak som jag inte borde tänka så mycket på.

På vilken rad tappade jag tråden? Är hon tråden? Fanns det överhuvudtaget någon tråd ens när jag började skriva detta inlägg? Är det någon som förväntar sig en röd tråd här? Det har jag svårt att tänka mig. Jag ska försöka intala mig att ödet förde mig hit. Det känns bättre så. Vi hörs kanske snart. Jag är ändå glad att jag kom hit. När skrev jag så mycket sist? Det vet jag faktiskt inte, men det hände något redan i Strömstad. Fråga mig inte vad det var. Vissa kallar det inspiration.