Otto är ingen noshörning

Imorgon åker jag till Stockholm och jag har haft huvet fullt av annat och har därför planerat nåt, jag har inte packat heller för den delen men det är väl snart gjort. Det blir ljusare och det gläder mig verkligen. Våren är äntligen här.

Känsliga läsare uppmanas stanna vid bilderna. Därefter kommer en rabiat utskällning. Såhär ser jag ut i kostym:

Jag blev ursinnig framför teven idag. Otto Sjöberg har gått för långt. Igen. Han stod och försvarade publiceringen av den misstänkte ”hagamannens” bild i tidningen. Sen när är journalist det samma som jurist? Jag visste inte att expressen hade domstolsstatus. Har de rätt att döma? Det är ändå inte det största problemet. Detta gör ju att eventuella vittneskonfrontationer bli värdelösa. Detta är så för__nnat oansvarigt att jag för första gången på c:a 19 år kan säga detta om någon. Jag hatar Otto Sjöberg. Eller gör jag det? Kanske inte. Men jag känner hur som helt stor avsky. Jag blev tvungen att gå från teven. Jag orkade inte se honom. Jag önskar att expressen kunde fällas för nån slags sabotage. Men det kommer väl inte hända.
I vissa av fallen finns ju ingen teknisk bevisning, den enda kanske skulle vara vittneskonfrontation vilket nu är omöjligt. Detta kan innebära att vissa av de överfallna kvinnorna inte kommer få upprättelse. Jag hoppas att det inte blir så men tänk om. Fattar Otto Sjöberg vilket ansvar de har, vilken skuld som de själv lagt på sina skuldror? Nej självklart inte. Jaja, jag vet, jag borde vända andra kinden till men nu har jag gjort det så många gånger att jag får nackspärr och whiplash på samma gång. Jag vill fly till Antofagasta. NU!
Tack för den urladdningen.

Dagens ord: Medmänsklighet (sånt skulle man vilja se mer av ibland)

Dagens plats: Hall (Där Otto hör hemma)

Dystropi

Ett inte särskilt uppiggande ord men när nu världen ser ut som den gör så är det lätt att måla upp en ganska svart bild av framtiden. Ibland gör det ont. Jag orkar inte se och höra allt. Jag vill rusa ut i kogen och sitta och lyssna på tystnaden. Vinden som susar i tallarna, ljudet av en kotte som faller ned mot backen, en ekorre skuttar mellan träden, på avstånd hörs nötskrikorna. Ljudet av mina bara fötter mot mossa, känslan av mossa mot fotsulorna. När verkligheten blir alltför påträngande är det bra att ha en oas där man kan dra sig tillbaka.

Idag är skogen snötyngd, svårforcerad och vit. Idag tröstar jag mig med Erik Aschan - "Om du inte fanns", "Sedan länge" och Secret Service - "Rainy day memories".
Erik är sorgligen okänd och många av Secret services låtar känns ganska bortglömda. Det finns fler örhängen än "Oh Susie" och "Flash in the night".

Dagens ord: Dystropi (när tanken på framtiden skrämmer)

Dagens plats: Abborreberget (när det är höst på min planet går jag dit)

Aning av vår

I förrgår sjöng koltrasten premiärkonsert i grannens ek. Jag stannade upp med vad jag nu hade för mig, öppnade dören och bara njöt en liten stund. Tiden nästan stannade. Sen somnade jag med ett leende på läpparna. Och drunknade i vackra drömmar om våren och en bortglömd kärlek.

Jag har sagt det förut och lär säkert säga det igen, jag vet. Men det är nåt visst med kolstrasten. Som att blande Björn J:son Lindh och Verdi med Sting och Mozart. Men ändå större såklart. Ja, varför skulle jag ens försöka beskriva, hur skulle mina ord kunna göra någon skillnad?

Jag pratade med Margit i telefonen häromdagen. Det är alltid kul att höra hennes röst. Hon är härlig. Hon är min mormors syster och bor på Muskö. Jag och syrran ska åka till henne nästa fredag. Jag har inte varit där på tio år tror jag.

Jag läste "Anna min älskade" av Magnus Utvik för ett tag sen. Läs den gärna, jag sträckläste ut den på några timmar. En trovärdig sklidring av vad som händer med i förhållande när hon drabbas av cancer.

Läs "Kyss" av Kjell Alinge. Det är ingen order, men en uppriktig uppmaning. Vissa kapitel är underbar läsning. Andra flummiga men OK. Lyssna även på hans porgram "Eldorado" i P2. Musiken är inte alltid den bästa men att höra honom prata gör det värt att genomlida elektronikflummet han spelar.

Nu har jag tappat tråden. Som vanligt då.

Dagens ord: Vårkänning (jag tänker inte bara på Dans dikt)

Dagens plats: Boa (jag är stamgäst där)



Hej våren! Jag har öppnat grinden till min sommarhage, du är välkommen in. Så snart som möjligt. Snälla våren, kom in i mitt liv.

Blues i mars

Takdropp rinner från taken och för en sekund tror jag att det är vår. Sen kommer jag nästan till insikt och funderar huruvida jag ska låta mig själv stanna kvar i den villfarelsen eller inte. Mitt beslut grundas på att besvikelsen blir så stor när man ser tv-prognoser om dröjande vår. Jag väljer realistens väg. Den småtråkiga vägen. Den gråa. Realistens väg är inte min. Det har den aldrig varit.
Jag borde ta drömmarens väg, jag är så van vid besvikelser att de inte bekymrar mig så mycket längre.
Jag har så smått börjat stuva om lite planer i huvet. Planer angående hösten. Vi får väl se vad det blir.
Jag rotade bland skivor och hittade foton jag trodde jag förlorat. I vissa fall hade det nog varit bättre att förlora dem. Jag saknar persiljebilderna. Var gjorde jag av dem? Om någon vet något, snälla berätta för mig. Jag hittade dock fyren.

Jag läste nyligen "De i utkanten älskande" av Johanna Nilsson. Hon är en favorit. Så att jag väntar på att nåt nytt ska komma. Hon och Majgull Axelsson. Johanna skriver mörka historier. Så också den här gången. "De i utkanten älskande" handlar mest av allt om ensamhet. Det gäller de flesta av Johannas böcker. Människor som lever i samhällets marginaler. Helt utan att bli sentimental men ändå med stort hjärta. Där ligger hennes storhet. Den enda nackdelen är väl att det kan vara ganska deprimerande läsning. Jaja, läs henne själv så får du bilda din egen uppfattning. Johannas böcker är blues. Blues i mars.

Dagens ord: Anakronism (snyggt ord, är jag en anakronism?)

Dagens plats: Gruvan (jag längtade dit idag; till Lina, skogen och vinden som susar i talltopparna runt Gruvan)

Tidsfördriv

Fördriva tid. Bilda strofer med fåniga rim. Såhär går det när jag varken har inspiration eller nåt särskilt att göra. En forcerad liten svensktoppstext. Har du en lagom banal melodi som passar så hör av dig.

Ett av lägset minne
dröjer kvar i mitt sinne
Ett minne av en sommar, en vår
en påminnelse om tiden som går
Bilder av mjuka händer
av sjöar, ängar och stränder
Minnen bildar mönster
som formar ett fönster
med utsikt över det som var
över orden som jag spar
ord jag glömde
ord jag gömde


Tiden gick i alla fall

För att pigga upp stämningen lite:

Morbrödrar ska lära ut grimaser, så det så.

Lite senare:

Neruda bland alpackorna

Av en slump (?) slet jag åt mig en ICAkuriren med artickel om resa till Peru när jag skulle ha något att anteckna på. Självklart var det ett tecken. Jag vill gärna tro det. Jag vill ju också handla på marknaden i Chinchero, träffa alpackor och vandra omkring bland ruinerna i Machu Picchu. Sen ska jag sitta på nån bergstopp och läsa Neruda i timmar. Kanske få en skymt av den mäktiga condoren. Det vore coolt värre. Hur många rullar skulle jag göra av med om jag åkte dit? Många hoppas jag.

Efter en genomkörare i skidspåret ska jag nu ta en dusch och sen plåga mig genom melodifestivalen. Eller schlagerfestivalen som det heter i fjantpressen. Mitt ego ville in med en intetsägande bild på mig själv.
Vi hörs

Dagens ord: Pisco Sour (ska jag kanske släcka törsten med i Arequipa)

Dagens plats: Arequipa (jag villdit och spana termikletande condorer)

Du liv....

Kanske inte vägen till mitt hjärta men vägen till ett av mina smultronställen. Själva smutronstället syns inte eftersom det är vägen som är mödan värd. Att höra trastarna sjunga här om vårarna får det att spritta i kroppen av diverse glädjesprakande biologiska signaler. Eller nåt.

I Correns gjordes en lista över goda kvinnliga förebilder. Ett av namnen var Linda Skugge. Jag var nära att tappa gröten nånstans. Jag orkar nog inte motivera då jag redan spytt gala över henne tidigare. En annan, mer välförtjänt, kvinna på listan var Bodil Malmsten. Gå in på hennes blogg:
http://www.finistere.se/

En dag av dagsmeja blåste lite energi i kroppen. Snart dags att ställa om klockan. Sen rusar det på och plötsligt svirrar tornseglarna över mitt huvud där jag ligger raklång i solstolen och läser Hjalmar Bergman eller Kafka. Nej inte Kafka förresten. Hellre nån tegelsten av Dostojevskij. du vet, såna böcker man köper för att pryda bokhyllan. Hjalmar Söderberg häcklade inte, på frågan om han läst alla sina böcker svarade han: "Man läser väl inte sina möbler". Ärlighet kan vara kul ibland, som omväxling.

Vem skule få skriva soundtracket till ditt liv? Jag valde nog Dan såklart. Han beskriver livet i stort såhär:

Du liv, vad du ändå är ensamt armt,
mot den dröm vi drömde om dig!
Och dock ha vi älskande ärligt och varmt
sått rosor vid villande stig.

Sått rosor, sått med vår bäste vän,
att vattnas av dalarnas dagg -
men gingo en höstdag den vägen igen
och blödde av nässlor och tagg.

Du liv, vad du ändå är ensamt långt,
när du växer i skuggans ljus!
När knopparna torka och hava det trångt
bland kullar av sollöst grus.

Du sjunger oss sånger att sorg är kort,
låtsar trösta när sol går ner -
men hav dina visors buller bort,
jag orkar ej höra dem mer!

Dagens ord: Källsprång (med tanke på smultronstället Ulriksdal)

Dagens plats: Ulriksdal (kommentarer överflödiga)

Förförande bouzoukitoner

Jag var på en alldeles underbar konsert med Sofia Karlsson. Tillsammans med tre briljanta musiker framförde hon Dan Andersson. Dan är ju en absolut favorit bland visdiktare. Vid sin alltför tidiga död, 1920 - 32 år gammal, anade han knappast vilka avtryck hans texter skulle göra. Jag älskar hans texter om tvivel, rädsla, kärlek, hårt arbete, utstötta människor och hans naturlyrik. Jag kan identifiera mig i mycket av det han skriver. Han arbetade en tid i Göteborg men längtade ständigt hem till skogarna i Grangärde Finnmark i Dalarna. Jag delar även födelsedag med Dan. Jag baxade in en somrig bild på Sofia här för att lysa upp bloggen lite.

Sofias röst är underbart vacker och säker. Hon trakterar även bouzouki och traversflöjt med bravur. Hon har fört in Dan Andersson i folkmusiktraditionen med finstömda och luftiga arrangemang och blåst nytt liv i Dans poesi. Jag är nästan beredd att placerad henne vid sidan av Thorstein Bergman. Hon fick även en välförtjänt grammis för sin platta. I vår ska hembygdsföreningen bygga en mila. Det byggs en mila var tredje år. I år har jag tänkt vara med i arbetet och få en inblick i Dans arbete som kolare.

Solen skiner vackert och det är en underbar vinterdag. Snart kommer lärkor och trastar med våren. Snart kan vi höra koltrasten sjunga i stora eken vid källorna i Ulriksdals hage.

Dagens ord: Koltrastsång (jaglängtarjaglängtarjaglängtar)

Dagens plats: Vainastranden (det är nåt visst över finnmarksnamnen)

Med ögon känsliga för grönt

Jag tänkte att antingen firar jag eller så tröstar jag mig med skivorna. Även om jag inte vet vilket så känns det som om tentan gick bra. En poäng. Vilken jättetenta (inte). Barbro Hörbergs Medögon känsliga för grönt är ju inte så dum. Jag gillar titeln.

Mamma och jag åkte förbi Björkängen häromdagen. Till min fasa såg jag att Manne i ångcentralens hus är rivet. När jag tänker på Manne är det inte hans halmhatt jag kommer att tänka på först utan ett påskminne. Det var en skärtorsdag på 80-talet och jag trodde att ägget jag fick av Manne och frun som jag glömt namnet på var kokt så jag lade det i botten. Det var inte kokt!

Det fanns en tid då Melodifestivalen fick en hel del av min uppmärksamhet. Den tiden känns avlägsen. För oj så tråkigt det är. Årets tråktrend lockar inte mig. Imorgon bojkottar jag. Istället ska jag se Sofia Karlsson. Den musikaliska nivån där är aningen högre om man säger så. Det ser jag fram emot.


Dagens ord: Ecklestiastikminister (låter roligare än utbildningsminister)

Dagens plats: Puente romano (Jag kommer nog aldrig tillbaka)