Morgensang til Frøydis

Dagarna är ganska gråa nu. Disigt och mörkt, som perfekt för att framkalla höstångest. Tack för det vädret! Precis vad jag behövde. Jag minns att jag en gång sade att Vretaslätten alltid är vacker. Till och med de där värsta gråaste disigaste mörkaste ångestladdade novemberdagarna. Ja, så är det. Det är alltid vackert där. Bäst är det såklart när rapsen blommar på Vretaslätten. Raps och fyrar. Två saker jag återkommer till. Jag åkte färja i söndags. Då stod jag länge på däck i mörkret och såg ut över fyrarna som blinkade ensamt ut över havet. Det är något märkligt ångestfyllt även över fyrarna. Den ensamme fyrvaktaren som trotsar väder och vind, utmärglad, grå och frostbiten står han där i sydväst, rock o en pipa i handen. Så föreställer jag mig att en fyrvaktare såg ut på den tiden de fortfarande existerade. Nu ska de gamla fina fyrarna släckas. Nu har man ju GPS. Vem behöver en fyr i vår moderna värld? Den siste fyrmästaren på Vinga entledigades 1974. Hur hade det gått för Evert Taube om han inte vuxit upp som fyrvaktarbarn? Men vänta nu, det här har ju föga att göra med rubriken, eller? Jo, det stämmer. Men den låten är inte färdigskriven än så jag ber att få återkomma dit.

Vretaraps