Längtan i kubik

jag plockade ner allt förra helgen
när nya året är kommet känns alltid
de där fula figurerna ganska
omotiverade och jag vill mosa
undan dem långt in i garderoben.

Nu kan man äntligen börja
hoppas på den där
förbannade våren som alltid
dröjer.
Längtan i kubik.

Nu skymtar gräsmattor
och oräfsade löv fram
under snötäcket
som öppna sår.

Jag önskar ju inte bort snön än
jag vet att det ändå inte
kan bli vår på länge.


Man vinner Karibieresor i telefonen
man förnedras i tevetablån
(när man antas vilja se farsotsdoku)
man får sin smak indoktrinerad i radio
(när man luras gilla mainsteam)
man bedras av smutspressen
(som påstår sig skriva i var själs intresse)

VILKEN UNDERBAR VÄRLD!

Jag är inte bitter, jag är inte bitter, jag är inte bitter
eller?

Såg The constant gardner, ännu en påminnelse om hur små vi är inför överheten. The big boys är svåra att fälla. Särskilt nere i afrika där filmen utspelas. Väldigt deprimerande. Särskilt eftersom jag är övertygad om att verkligheten ser ut såhär. Regissören Fernando Mereilles gjorde ju "Guds stad" som är en absolut favorit. Nu ska jag börja läsa en ny bok. Vill läsa nåt som är en riktig örfil, nåt som känns.