Alexandra, en sommar

Nu yr snön utanför. Märkligt nog kom dock ett sommarminne till mig helt plötsligt. Jag kom att tänka på Alexandra i lekparken. Undrar varför. Jag har ju inte sett henne på år och dar. Jo, förretsen, jag såg ju henne på en parkering strax innan nyårsafton. Hon var sig lik, tror jag. Jag kunde ju ha frågat om hon kom ihåg min kind. Eller om hon förträngt gamla pussar. Det är sällan jag är i Björkängen nu för tiden. Jag sprang där som barn. Då var världen god! (sagt i fullkomlig objektivitet)

Förresten är det väl inte så konstigt att minnet kom till mig just nu. Häromdagen tänkte jag att det vore bra om våren kunde infinna sig snart. Jag brukar gilla vinter men det är nåt med den här vintern jag inte gillar.

Men snart är hemska januari slut och man kan börja hoppas igen. Sedan är det inte långt kvar tills man kan höra vattnet porla i Skvallerbäcken. Fint namn. Skvallerbäcken skvallrar om vårens ankomst. Vill du se och höra den så kan du bege dig till Bjäsäter, åt Sörgår'n till.

Jag eldade i öppna spisen igår. När elden slocknat fick jag för mig att stänga spjället för att konservera lite glöd men det osade som attan efter ett tag och jag tvingades öppna igen. Nu luktar det rök i hela huset. Men det är väldigt trevligt att tända en brasa i vintermörkret.

Jag tror att jag kanske kan fixa klarinetten lite provisoriskt. Fixa tätningen på ett ställe bara. Sen ska jag spela Syster ensam och Spiders web.

Berätta för alla dem som älskar
berätta hur det ligger till
Om man älskar brunnit och bejakat
och sen avstått fast man inte vill.
Om älskat och avstått
står ens hjärta alltid still.