Blues i mars

Takdropp rinner från taken och för en sekund tror jag att det är vår. Sen kommer jag nästan till insikt och funderar huruvida jag ska låta mig själv stanna kvar i den villfarelsen eller inte. Mitt beslut grundas på att besvikelsen blir så stor när man ser tv-prognoser om dröjande vår. Jag väljer realistens väg. Den småtråkiga vägen. Den gråa. Realistens väg är inte min. Det har den aldrig varit.
Jag borde ta drömmarens väg, jag är så van vid besvikelser att de inte bekymrar mig så mycket längre.
Jag har så smått börjat stuva om lite planer i huvet. Planer angående hösten. Vi får väl se vad det blir.
Jag rotade bland skivor och hittade foton jag trodde jag förlorat. I vissa fall hade det nog varit bättre att förlora dem. Jag saknar persiljebilderna. Var gjorde jag av dem? Om någon vet något, snälla berätta för mig. Jag hittade dock fyren.

Jag läste nyligen "De i utkanten älskande" av Johanna Nilsson. Hon är en favorit. Så att jag väntar på att nåt nytt ska komma. Hon och Majgull Axelsson. Johanna skriver mörka historier. Så också den här gången. "De i utkanten älskande" handlar mest av allt om ensamhet. Det gäller de flesta av Johannas böcker. Människor som lever i samhällets marginaler. Helt utan att bli sentimental men ändå med stort hjärta. Där ligger hennes storhet. Den enda nackdelen är väl att det kan vara ganska deprimerande läsning. Jaja, läs henne själv så får du bilda din egen uppfattning. Johannas böcker är blues. Blues i mars.

Dagens ord: Anakronism (snyggt ord, är jag en anakronism?)

Dagens plats: Gruvan (jag längtade dit idag; till Lina, skogen och vinden som susar i talltopparna runt Gruvan)