Many meetings

Tre månader, tre veckor och fem dagar. Så länge varade min resa. Nu är jag hemma igen sedan snart en vecka. Har träffat en massa personer jag inte sett på ett halvår.

Det konstiga med att komma hem är att allt jag upplevt, all jag sett, känt och tänkt kanske har förändrat mig på ett eller annat sätt. Men här hemma är allt som förut. Några har flyttat, några har dött, andra fötts. Hur går man vidare? Går man tillbaka till det vanliga liv man hade innan? Ja det gör man ju såklart. Men kommer det man sett, känslor och tankar om att förändra sig, att vara mer tacksam, sakta tyna bort? Kommer jag på något sätt kunna bära med mig resan?

Det har äntligen kommit lite kyla. Det tycker jag nog är positivt. Jag tog en promenad, natten är stjärnklar. Jag tänker på Neruda. La noche está estrellada y ella no está conmigo. Ändå är det inte som stjärnhimlen i djungeln. Men i djungeln längtade jag efter norrsken. Eller kanske var det nån jag ville omfamna under det brinnande norrskenet. Hon var inte där då, och inte är hon här nu. Gud vet var hon är.

Jag har bara sett norrsken en gång. I Kiruna för ett bra tag sen. De andra fem som jag beskådade norrskenet med och lyssnade till smällarna från sprängningarna i Kirunavaara med, vad gör de nu? Har inte sett dem på ter år tror jag.

Det här inlägget har nog ingen röd tråd direkt och fanns en sådan har jag nog tappat den. Tråden alltså. Hoppas ni haft en fin jul.

God fortsättning